Daniel fick som sagt vara hemma och vaba med sonen i måndags. Och vama med mig också för den delen (vam = vård av mamma). Så blev det även igår..

Jag är allt på bättringsvägen, men är ändå väldigt dålig för att vilja kalla det "bättre". Sover och sover och sover och har fortfarande väldigt ont. Hur som helst...

Daniels vab dagar har varit värda otroligt mycket. Hade han inte varit hemma så hade jag fan inte klarat mig heller..

Idag är han därimot tillbaka på jobbet. Skönt för honom kanske, men jag har allt liiite panik över hur jag ska fixa allting själv. Jag sover ju fortfarande mer än vad jag är vaken! Sonen är fortfarande hemma, för hur mycket jag än vill så KAN jag inte få honom till dagis. Det är nog jobbigt att bara flytta sig från sängen till soffan. Dottern är förresten hos sin mormor sen i söndags och kommer hem i eftermiddag.

Tack och lov så verkar min lilla, annars lite vilda och trotsiga, 3 åring ha förstått hur trött mammsen är, så han har snällt parkerat tsm med mig i soffan. Bäddat ner sig bakom mina ben med fjärrkontrollen och endast klivit upp för att med jämna mellanrum  hämta en frukt eller så. 

Idag har jag TÄNKT att vi ska vila lite till (så länge han orkar vara stilla). Sen går vi ut! Parkerar mig på altanen i en solstol eller så, så kan han och hans syster när hon kommer hem springa omkring bäst dom vill en stund.

Konstigt att man känner sig som världens sämsta förälder ibland?!

OM någon ork infinner sig så ska vi fixa lite med planten också. Trots att vi var väldigt sent ute så har det ändå blivit en del..

Efter vår lilla tripp ner till brasan i lördagskväll ångrade jag djuuupt att vi ens gick utanför dörren. Usch vad dålig jag vart!

Natten var värre än den innan hade varit. Värken var outhärdlig trots ordentliga smärtstillande. Dom tog inte alls på värken utan gjorde mig bara lite berusad och tog ner febern lite.

Vaknade till vid 4 på söndag morgonen och det kändes precis som att jag var på väg att bli bättre. Nästa gång jag vaknade till, vid 5, kändes det ännu bättre. Så jag kunde äntligen slappna av en stund och somnade därför om. Nån timme senare vaknade jag igen.. Panik! Halsen hade svullnat upp så jag fick knappt någon luft alls så länge jag låg ner och värken ska vi inte tala om. Kändes undefär som att jag hade benhinneinflammation lite överallt och musklerna var stenhårda.

Övervägde en stund att ringa efter en ambulans. Men tog beslutet att vi skulle åka in själva.

Så upp igen på akuten. Behövde bara vänta nån timme innan det var min tur att komma in. Och det enda som hände sen var att läkaren mer än dubblade min dos med smärtstillande, från 3 tabletter om dan, till 8 (!!!!) och dessutom skulle jag komplettera med en till sort.

Sagt och gjort, jag tog mängden piller han ordinerat en gång. Och hela världen kändes helt plötsligt väldigt mycket lättare att stå ut med. Vi for därför och tog en pizza eftersom jag inte hade ätit på, vem vet när.. På pizzerian vart allt väldigt roligt (inget fel med att ha roligt?!) men sen började jag må illa lite till och från också.

Vi oss i bilen och for hemåt. Pendlade mellan illamående, fnittrande och sovande hela vägen hem. Parkerade mig sedan i en solstol ute, pälsade på mig med filtar. Mådde efter en stund ännu mer illa (som när man har druckit på tok för mycket sprit!) och tillslut fanns det inget annat att göra än att gå och kräkas. Sen jävlar har här kräkts! Så fort jag försökte dricka så kom det upp. Så fort jag rörde mig så var det kört.. Kunde inte sätta mig upp efter att ha legat ner en stund utan att kräkas. Inte lägga mig ner från sittande heller för den delen..

Parkerade mig i soffan tillslut och kände mig helt borta. Halvsov och drömde massa konstigt samtidigt som jag hörde vad som hände på tv:n i bakgrunden.. Deckade ordentligt lite då och då, kräktes, var borta en stund till, kräktes, höll på att svimma när jag rörde på mig, kräktes... Ja ni förstår säkert...

Senare på kvällen orkade jag inte mer. Daniel rinde sjukvärdsupplysningen som talade om för honom att mina "ordinerade" doser med smärtstillande var alldeles för hög. En överdos! Mina symptom skulle snart försvinna, bara vi stod ut en stund till.. Det jävligaste är att jag aldrig ens tog det jag skulle komplettera med..

Idag har jag fortfarande fruktansvärt ont och jag försöker stå ut så gott det går utan smärtstillande. Bara ipren slinker ner här nu.

Daniel mitt finaste hjärta är hemma och vabar med sonen som har varit sjuk till och från sen förra fredagen. Han får köra lite vam samtidigt (vam = vård av mamma) då jag knappt kan hämta vatten till mig själv.

Bara att sätta sig här och skriva var det jobbigaste jag gjort på länge så nu vet jag en som kommer somna som en klubbad om en liten stund...