Igår blev dotterns hamster, Pärlan, plötsligt sjuk. Hon hade ingen balans, ramlade omkull när hon försökte gå, var svag och verkade väldigt förvirrad. Hon kröp omkring och försökte emellanåt äta av spånet. Jag försökte pigga upp henne lite med lite av favoritgodiset, en morot, men hon tittade inte ens åt den. Hennes andning var väldigt ansträng. Hon flämtade och ibland knäppte det i henne när hon andades. Under kvällen försämrades läget och hon blev liggande på nedervåningen i buren, oförmögen att ta sig upp till sängen. När vi hjälpte henne upp släpade hon sig genast tillbaka till nedervåningen igen. Tillslut rörde hon sig nästan inte alls. Låg bara som en liten boll. Jag ringde en veterinär som skulle hjälpa oss att avliva henne om inte läget förändrades till det bättre under natten.

Julia ringde en kompis som kom hit och höll henne sällskap en stund. Då kändes det lite bättre för henne. Hon fick annat att tänka på en stund. 

Till natten tog Julia med henne upp på sitt rum, ställde buren alldeles intill sängen och somnade sent, med halva kroppen utanför sängen, halvvägs in i buren typ.

Jag skulle ändå vara hemma med sonen som varit dunderförkyld i några dagar så jag valde att ha även Julia hemma. Hon hade det så jobbigt.  

Under natten hade Pärlan ändå återhämtat sig något. Hon var vaken och försökte till och med äta lite. Vi pratade med veterinären som misstänkte en hjärnblödning. Efter smärtsamma övervägningar bestämde Julia sig ändå för att det nog var bäst att låta Pärlan somna in. Vi hade ju en tid vid tre hos veterinären.

Timmarna gick och Pärlan blev bättre och bättre. Åt och var nyfiken på vad som hände runt omkring. Men hon var trött. Hon orkade bara några minuter i taget innan hon flämtande somnade för att sedan vakna och vara nyfiken igen. Julia började hoppas att allt skulle bli bra igen.

Vid två hoppade vi in i bilen och åkte mot veterinären. Han lyssnade på hennes lungor och konstaterade att hon hade det väldigt tufft med andningen. Till en början var hon ändå pigg och nyfiken som vanligt men efter bara en pytteliten stund blev Pärlan sämre igen. Hon blev förlamad i bakbenen och jag var säker på att hon skulle dö där framför oss på britsen. Men sakta började hon försöka släpa sig framåt igen, bakbenen förblev obrukbara. 

Pärlan hade antagligen fått en stor tumör i magen som tryckte mot hennes lungor och gjorde att hon fick syrebrist när hon inte kunde andas ordentligt.

Hon avlivades direkt. 

Vi for hem och har nyss haft en liten begravning för Pärlan. Både jag och Julia har gråtit floder. Det är så hemskt när det blir så här. För två dagar sedan var hon ju precis som vanligt. Att det kan gå så snabbt. 

Sov gott nu, lilla fina Pärlan <3

För precis två år sedan förändrades våra liv ganska rejält, till det bättre naturligtvis. Vi hade snudd på längtat ihjäl oss efter den där dagen, som verkade ta ofantligt god tid på sig att komma. Till slut var den hur som helst ÄNTLIGEN här. Dagen då vi blev husägare.

Vi firar alltså två år tillsammans med huset idag. De här två åren har gått helt galet fort.

Vad hände liksom? Två år.. Shit! 

Nu till något annat roligt. Det är hårda tider i industrivärlden (Och vi är ju undustrifolk båda två) och man kan aldrig sluta fundera över vad som händer sen. Men, idag blev det beslutat att jag från och med imorrn börjar utbilda mig till montör. Inom samma företag, naturligtvis. Jag ser det som en jättechans att utvecklas och komma vidare, och även fast det kommer bli tråkigt att jobba utan "mitt team" så är jag glad ändå.  

Nu blire några sista minuters soffhäng med familjen innan det är läggdags för dom små.

Idag är en bra dag.