Vad skulle jag göra utan min Daniel? ..Inte ett jädra skit!

Mitt liv skulle vara det tråkigaste.

Inte för att vi är så himla roliga just nu kanske. Vi sover, jobbar och äter, och det är i princip it.

Men med världens finaste, världens snällaste, världens bästa, blir det roligt att ha tråkigt.

Mitt stora hjärta.

Ikväll roar vi oss med lite bakning och sånt där. Kan ju vara bra så här dagarna innan jul.

Alltså jag bara måste. Jag KAN inte låta bli!

Jag är inte den som är elak så (lite skadeglad kanske, men vem fan är inte det?!) men alltså jag läste precis en sak som fick mig att skratta så jag nästan kissade på mig.

Det finns en person, som utger sig för att vara MYCKET påläst, och som är helt övertygad om att den vet allt om hur kommuner styrs osv (till saken hör att människan egentligen bara gissar sig fram till, låt oss säga allt).

Som dessutom har lyckats tuta i sig själv att den är EXPERT på allt som rör mediabranchen. Eller ja, som egentligen utger sig för att vara expert på typ alla områden som kan råka röra vilket samtalsämne som helst.

Och SPECIELLT på precis ALLT som handlar om vad som händer i den kommunen vi bor i.

Hur som helst. Den här människan ska tydligen vara såå nära bekant med typ alla mina kollegor på tidningen. Och den ska även veta EXAKT hur allt fungerar på de olika redaktionerna. Det är här missen kommer...

OM man nu är så insatt i hur allt fungerar på just DEN HÄR tidningen. Hur kan man då missa helt vad den faktiskt heter och helt ÖPPET och seriöst skriva diverse inlägg där tidningens "namn" omnämns?

Vad jag vet finns då ingen tidning som heter på det sättet, som den nu har utgetts för att heta. Iaf inte någon lokaltidning i den här stan.

Det jag stör mig på är egentligen inte själva felet i sig. Fel kan man göra, vem som helst, det är faktiskt ganska mänskligt. MEN den här människan, som är SÅÅ insatt, som känner alla på redaktionen såå väl (inkl. mig en gång i tiden). Man kan bara inte röra ihop det så här när man är "SÅÅ INSATT"!!!

Samtidigt som jag nästan kissar på mig av skratt mellan varven så blir jag rakt upprörd också.

Tidningen, eller redaktionen, eller hur man nu vill se det, står mig mycket varmt om hjärtat.

När någon (än en gång) så INSATT går emot sig själv på det här sättet genom att tala om den (som personen var så insatt i) och inte ens veta VAD DEN FAKTISKT HETER. Pinsamt. Verkligen. Det är nästan så JAG skäms.

Nu var det ett tag sedan det blev något bloggat igen. Som vanligt skyller vi på tidsbristen.

Veckorna går otroligt fort och jag har nu hunnit avverka 3 hela veckor på Gerdins Components in/utleverans.

Det låter inte särskilt avancerat att skicka iväg och ta emot gods (trodde att detta skulle bli en lätt match) men det är så otroligt mycket svårare än man kan tro. Förutom att ta hand om just leveranser så är där 100 olika arbetsuppgifter till som man ska klara av. Just exakt vad vi gör orkar jag inte gå in närmare på just nu. Då blir det ett jobbigt långt inlägg.

Hur som helst så åker vi hemifrån 05.55 varje dag och kommer inte hem igen förns närmare 17.30

Vilket innebär att vi varken hinner bädda sängen på morgonen, eller orkar städa när vi kommer hem på kvällarna. Det är bara middag, disk och lite slapp i soffan innan det är natten.

Därför blir det mycket tråkgöra på helgerna. Städ och tvätt. Och dessutom försöker jag jobba de pass jag får på tidningen också. Dock BARA på helgerna numer.

Man skulle kunna tro att vi inte gör mycket annat än jobbar och försöker hinna med hemmet, och vet ni vad? ..Det gör vi inte heller!

Så, idag är det lördag. En av de två dagarna i veckan som man hinner bädda sängen.

Jag har dammsugit hela kåken och nu försöker jag sitta på arslet så mycket det går för om mindre än två timmar åker jag och jobbar. Igen. Fast på tidningen.

Vid den här tiden, för exakt två år sedan, stod jag inne på toan i min pyttelilla två och fixade mig tillsammans med min underbara vän Marina (skillnaden var väl att den 5:e var en lördag den gången).

Två dagar tidigare hade jag presenterats för en kille. Några kompisars kompis. Vi skakade hand. Han hade världens finaste händer. Det var det första jag lade märke till eftersom jag inte riktigt vågade titta honom i ögonen.

Vi satt och sneglede på varann under några timmar där den dagen. Den där dagen som var två dagar innan.

Han var så jävla fin!

Det blev två dagar senare och jag skulle ha inflyttningsfest. Våra gemensamma vänner hade helt enkelt tagit sig friheten att bjuda med sig den här killen. Och lika glad för det var jag. Lite ögongodis kunde ju aldrig skada. Hur som..

Kvällen gick, vi blev lite fulla. Alliop blev lite fulla. En del blev VÄLDIGT fulla. Jag var någonstans där mitt i mellan.

Som på beställning tyckte en av våra gemensamma vänner att "Men en liiiten puss kan vi väl få se!?". Mest på skoj tror jag att det var. Men vi båda tog det väldigt allvarlig. Sagt och gjort..

Sen den sekunden har jag inte kunnat slita mig ifrån honom. Kudden som han i början hade när han sov hos mig kunde jag inte förmå mig att plocka ut ur näsan. Han luktade ju så gott!

När han farit hem på kvällarna, eller åkt till jobbet på mornarna så kunde jag ta hans kudde och sitta och lukta på den i evigheter. När jag tillslut grät av saknad (mycket tack vare kudden) så insåg jag att jag var kär. På riktigt.

Det var en känsla som jag inte hade känt på bra många år och det kändes så bra.

Jag har älskat honom sedan den dagen för exakt två år sedan. Och det blir mer för varje dag som går.

Han är mitt allt. Min bästa vän, min stöttepelare, mitt lyckopiller, min drog.

Idag skulle jag dö utan honom. Jag skulle dö för honom!

Vi gör allt tillsammans (utom tränar, för just nu är det hans grej).

Vi inte bara bor, sover, duschar, äter, skrattar och gråter ihop. Numer är vi även kollegor. Iofs så är vi på två olika avdelningar och ser bara varann som hastigast under en arbetsdag. Och på lunchen då förståss. But still..

Daniel, Jag älskar Dig över allt annat.

Idag, imorgon och för alltid!

Här är några av de bilder som vi tillsammans hamnat på under åren som gått.