Ni som känner oss vet att vi har levt under lite press under en längre tid. Jag ställde ett ultimatum på en gravt alkoholiserad och mentalt sjuk släkting, att det var dags att välja. Söka hjälp, eller förlora oss.

Den här släktingen valde att reagera med att förfölja och trackassera hela vår familj, övrig släkt och vänner. En männsika med manupulativa skills vet precis hur den ska göra för att få folket på "sin" sida. Det lyckades hos vissa (mestadels avlägsen släkt som egentligen inte känner någon av oss), inte hos andra.

Det gick så långt som till upprepade hot om att den här personen ska förstöra mitt liv och dödshot (även skriftligt).

Härom dagen kom ett brev från socialförvaltningen. Det skulle väckas talan i umgängesfråga gällande mina barn. Den här personen ville alltså ha umgänge med mina barn, mot min och deras egen vilja. 

Om man hotar att döda deras mamma, ska man då ha fri tillgång till barnen? Det är så bak och fram så jag finner inga ord för dumheten.

Det sjukaste är att det finns en lag som säger att släktingar faktiskt kan göra så här. Men eftersom den här personen gjort bort sig inför så otroligt många människor så fanns det tillräckligt med bevis och vittnen till galenskapen så utredningen kommer att läggas ner innan den ens har startats.

Vi vann och jag tillåter mig själv att skratta åt hur otroligt dumma vissa människor är, medan jag river brevet från socialförvaltningen i småbitar.

Den här människan kommer aldrig att komma i närheten av varken mig eller mina barn igen, och jag får det dessutom på papper. Människor av den här kalibern är allt annat än lämpliga att släppa två små barn till.

En vacker dag kommer jag att dela med mig utav allt som har hänt. På gott och ont. Men jag tror att om man öppet berättar om sitt liv så kan det vara en del i bearbetningsprocessen.  

Bilden är från en dag då Julia gjorde blåbärsglass. Man får lika blå tungor som vi, om man gör som personen jag skrivit om här ovanför gör, har jag hört.