Nu kompisar har vi börjat projekta igen. Friggen har fått ny färg, den var fult gul med vita knutar, men nu är den vit med grå knutar. Mycket bättre så tycker vi. 

Sen så stöp vi, bokstavligt talat, över en sommarstuga för ett tag sedan. Ett supergammalt (inte lika gammalt som vårt gammhus, för det är asgammalt, men ni fattar) litet torp som behöver bli lite ompysslat igen. Vi föll som stenar sjunker trots inland och oändligt med mygg. Klirr sa det iaf i kassan igår och vi fick bocka av stugägar-punkten från listan också. Mycket glada och taggade så for vi dit idag och började måla köket, för gissa vilken färg det var, om inte gult! Den värsta färgen jag vet. Utslag får jag. Och svårt att andas. Nästan iaf. Bilder kommer snart så, stay tuned!

Samtidigt på hemmaplan idag så var VarmtHem här med tre montörer som började byta våra fönster, inte alla men många, och ytterdörren. Asså skjut mig. Jag dör verkligen, det blir så satans fint! Bilder kommer på det med, så fort dom är klara med alla smygar och lister och grejer. Så som sagt, stay tuned! Vi kommer tillbaka, skitsnart!

Tack å hej, leverpastej.

Ni som känner oss vet att vi har levt under lite press under en längre tid. Jag ställde ett ultimatum på en gravt alkoholiserad och mentalt sjuk släkting, att det var dags att välja. Söka hjälp, eller förlora oss.

Den här släktingen valde att reagera med att förfölja och trackassera hela vår familj, övrig släkt och vänner. En männsika med manupulativa skills vet precis hur den ska göra för att få folket på "sin" sida. Det lyckades hos vissa (mestadels avlägsen släkt som egentligen inte känner någon av oss), inte hos andra.

Det gick så långt som till upprepade hot om att den här personen ska förstöra mitt liv och dödshot (även skriftligt).

Härom dagen kom ett brev från socialförvaltningen. Det skulle väckas talan i umgängesfråga gällande mina barn. Den här personen ville alltså ha umgänge med mina barn, mot min och deras egen vilja. 

Om man hotar att döda deras mamma, ska man då ha fri tillgång till barnen? Det är så bak och fram så jag finner inga ord för dumheten.

Det sjukaste är att det finns en lag som säger att släktingar faktiskt kan göra så här. Men eftersom den här personen gjort bort sig inför så otroligt många människor så fanns det tillräckligt med bevis och vittnen till galenskapen så utredningen kommer att läggas ner innan den ens har startats.

Vi vann och jag tillåter mig själv att skratta åt hur otroligt dumma vissa människor är, medan jag river brevet från socialförvaltningen i småbitar.

Den här människan kommer aldrig att komma i närheten av varken mig eller mina barn igen, och jag får det dessutom på papper. Människor av den här kalibern är allt annat än lämpliga att släppa två små barn till.

En vacker dag kommer jag att dela med mig utav allt som har hänt. På gott och ont. Men jag tror att om man öppet berättar om sitt liv så kan det vara en del i bearbetningsprocessen.  

Bilden är från en dag då Julia gjorde blåbärsglass. Man får lika blå tungor som vi, om man gör som personen jag skrivit om här ovanför gör, har jag hört.

Hej hej bloggen!

Vi har haft lite bloggtorka, så att säga, men nu är det dags för en uppdatering.

För exakt tre veckor sedan började vi riva den gamla altanen, och nu har vi snott ihop en ny. Tänkte därför bara titta in för att fylla på med lite bilder. 

Som ni kanske minns så var det så här altanen såg ut när vi flyttade hit

Nu ser den ut så här

Och så här från andra hållet

Men vi är inte helt klara, för kvar att göra är följade:

* Fixa till ovenför "lilltaket" där den en gång satt en balkong och istället sätta dit en sån där fransk variant.

* Fixa till lite småskavanker som vi drog på oss under rivningen.

* Måla räcke och stolpar. 

* Lägga grus runt kjolen.

* Ringa El-Bengan och be honom hjälpa oss att koppa ur lite gamla elgrejer, och stoppa dit lite nya.

* Just nu blir jag osäker, så vi lämnar det lite öppet, om hur mycket det faktiskt är kvar. Men men...

Puss & hej, leverpastej!

Vinter och våra vattenledningar är två saker som man helt enkelt ska försöka låta bli att kombinera så långt det är möjligt. 

Första vintern vi hade huset frös vattnet i februari när den sista köldknäppen kom. Det var då lite mer än 30 minusgrader. Det var nog det värsta jag varit med om. Våran elektriker (jag säger våran, för det är bara honom vi anlitar) var fullbokad och kunde inte komma förns två dagar senare. Dyrt som fasen är det också då det är ett ganska riskfyllt jobb att tina en vattenledning med el.

Jag minns att jag vaknade på lördagsmorgonen av att Daniel klev upp och gick in på toaletten som ligger vägg i vägg med vårt sovrum. Efter en stund började han svära, högt, och jag trodde att toapappret var slut.

När han en stund senare småsprang nedför trappen stärktes mina misstankar om toapappret. Strax därpå sprang han tillbaka upp för trappen och in på toaletten. Det blev tvärtyst där inne och efter en stund hör jag fotsteg utanför sovrumsdörren, och in sticker snart Daniels bleka ansikte. Han berättade att vattnet hade frusit och jag kände hur jag blev alldeles kall. Jag visste ju att det skulle bli dyrt. Och dessutom var det helg.

Strax därpå stannade även pannan till bergvärmepumpen och huset blev snabbt väldigt kallt. Det var ju ändå, som sagt, mer än 30 grader kallt. 

Hur som helst. Helgen gick och på söndag eftermiddag kom vår Elektriker. Bengt, Jesus Bengan, Våglund fixade vattnet och pannan i en handvändning. 

Det är nu två år sedan. 

Tillbaks till nu, så att säga.. 

På fredag eftermiddag kommer vi hem efter att ha jobbat långfredag. Klockan är typ 17:30, det är endast 18 minusgrader, och vi ska börja med käket.

Daniel slår på kranen och ut kommer vatten. Men bara lite, för ganska snart slutar det att rinna. Panik! Det knyter sig i magen och jag får svårt att andas. Som vanligt skulle jag nog säga, det blir så när jag blir stressad. Arg kan jag bli också. Förbannat jävla skitarg. 

Jag vet att det är fredagkväll och att folk måste få vara lediga utanför sin arbetstid, men det skiter jag i, så jag greppar luren och ringer Bengan.

Han låter nästan glad när jag ringer och förstår direkt vad det är jag vill. Vår fina elektriker. Tyvärr kan han inte komma direkt, men tidigt på lördagmorgon ska han komma. Klockan 8. 

Eftersom pannan stannade sist vattnet frös så vågar jag inte ha barnen hemma. Dom får sova över hos sin mormor. Vi lämnar barnen och åker hem och blir genast påminda om alla problem som uppstår när man inte har tillgång till vatten som man är van. Bara det där med att gå på toaletten blir ju nästan omöjligt. 

Fredagskvällen passerar utan att pannan stannar och som lovat kommer Bengan på lördagsmorgonen, prick klockan 8. Punktlig minsann!

Han koppar på sin utrustning och några minuter senare så har ledningen tinat igen . Tusen tusen tack Bengan! 

Det är så att vi kallar Bengan för Jesus av den enkla anledningen att när vattnet frös sist, den där gången för två år sedan, så skrev jag här i bloggen att "Om Peter Forsberg är Gud så är banne mig Bengt Våglund Jesus!".

Det blev minst sagt uppmäksammat och Bengan säger sig vara både stolt och tacksam för den meningen. Och hörru Bengan, jag vet att du kommer läsa det här, så sug åt dig! Vi är också tacksamma, för att du rycker ut och räddar oss ur de knepigaste situatioinerna, när helst allt händer.

Nu gruvar vi oss inför den dagen som Bengan, GUD FÖRBJUDE (!!!!) går i pension. Då finns det ingen kvar på orten som kan hjälpa oss med frusna ledningar på det sätt som han gör.

Vilket i sin tur leder oss in på nya framtida projekt. Vi måste gräva upp hela gården och byta vattenledningarna och lägga i en värmekabel. Frivilliga hjälpredor anmäler sig till antingen Daniel eller eller mig. 

För att gå till något trevligare.

Sedan en tid tillbaka (november) fick jag ÄNTLIGEN min tillsvidareanställning! :D

Och nu till något nästan lika trevligt.

Dagens middag blir en av mina absoluta favoriter. På spisen står en ratatouille och puttrar och den luktar ASGOTT! 

Puss och hej, leverpastej!

Som rubriken lyder. I helgen har vi haft spökfest. Eller vi och vi, Julia har.

För länge sedan började hon tjata om att få ha en liten fest. Och lagom tills vi fått både hål i huvudet och blödande öron så slog vi till och bjöd in några tjejer.

Småbrudarna käkade tacos, tisseltasslade, spökade hos grannarna och hade disko (och en hel del till).

Efter ungefär en timme började vi fundera över vad i helvete vi hade gett oss in på.

Hur som helst. Kvällen gick och lagom till alla barnen var så trötta att ögonen gick i kors vad det dags att runda av.

Julia var så trött att hon, när hon borstat tänderna, stöp ner på sängen med kläderna på och somnade innan huvudet landat på kudden.

Och tacka vet jag min gubbe. Vilken pangkarl! Och hur bra som helst att somna i soffan på. Det var liksom vad som hände. När barnen somnat, vilket gick sjuuukt fort, somnade vi som två stenar bara en stund efter 22. 

I fredags kom min fina Marina hit och glöggade med oss för första gången i år. Pepparkakor med ädelost blev det också. Vilket är ett måste till glöggen. Film skulle vi se också, men efter halva filmen sov vi allihopa i soffan. Mysigt!

Idag har barnen lekt med kompisarna på gatan hela dagen. Det har spelats tv-spel och dansats och sjungits och ja, dom hann med massor helt enkelt.

Lagom tills alla barn hade gått hem till sig prövade jag att veva ihop en ny maträtt. Laxgratäng, lyxvarianten. Och gud i helvete vad bra det blev.

Efter det har jag och Julia hunnit med ett negerbollsbak också.

Och ikväll kommer Emil hit för vår numera (nästan) obligatoriska Sunday night movie. Vi ska tydligen se Spiderman. Gissa vem som snarkar först?

Igår blev dotterns hamster, Pärlan, plötsligt sjuk. Hon hade ingen balans, ramlade omkull när hon försökte gå, var svag och verkade väldigt förvirrad. Hon kröp omkring och försökte emellanåt äta av spånet. Jag försökte pigga upp henne lite med lite av favoritgodiset, en morot, men hon tittade inte ens åt den. Hennes andning var väldigt ansträng. Hon flämtade och ibland knäppte det i henne när hon andades. Under kvällen försämrades läget och hon blev liggande på nedervåningen i buren, oförmögen att ta sig upp till sängen. När vi hjälpte henne upp släpade hon sig genast tillbaka till nedervåningen igen. Tillslut rörde hon sig nästan inte alls. Låg bara som en liten boll. Jag ringde en veterinär som skulle hjälpa oss att avliva henne om inte läget förändrades till det bättre under natten.

Julia ringde en kompis som kom hit och höll henne sällskap en stund. Då kändes det lite bättre för henne. Hon fick annat att tänka på en stund. 

Till natten tog Julia med henne upp på sitt rum, ställde buren alldeles intill sängen och somnade sent, med halva kroppen utanför sängen, halvvägs in i buren typ.

Jag skulle ändå vara hemma med sonen som varit dunderförkyld i några dagar så jag valde att ha även Julia hemma. Hon hade det så jobbigt.  

Under natten hade Pärlan ändå återhämtat sig något. Hon var vaken och försökte till och med äta lite. Vi pratade med veterinären som misstänkte en hjärnblödning. Efter smärtsamma övervägningar bestämde Julia sig ändå för att det nog var bäst att låta Pärlan somna in. Vi hade ju en tid vid tre hos veterinären.

Timmarna gick och Pärlan blev bättre och bättre. Åt och var nyfiken på vad som hände runt omkring. Men hon var trött. Hon orkade bara några minuter i taget innan hon flämtande somnade för att sedan vakna och vara nyfiken igen. Julia började hoppas att allt skulle bli bra igen.

Vid två hoppade vi in i bilen och åkte mot veterinären. Han lyssnade på hennes lungor och konstaterade att hon hade det väldigt tufft med andningen. Till en början var hon ändå pigg och nyfiken som vanligt men efter bara en pytteliten stund blev Pärlan sämre igen. Hon blev förlamad i bakbenen och jag var säker på att hon skulle dö där framför oss på britsen. Men sakta började hon försöka släpa sig framåt igen, bakbenen förblev obrukbara. 

Pärlan hade antagligen fått en stor tumör i magen som tryckte mot hennes lungor och gjorde att hon fick syrebrist när hon inte kunde andas ordentligt.

Hon avlivades direkt. 

Vi for hem och har nyss haft en liten begravning för Pärlan. Både jag och Julia har gråtit floder. Det är så hemskt när det blir så här. För två dagar sedan var hon ju precis som vanligt. Att det kan gå så snabbt. 

Sov gott nu, lilla fina Pärlan <3

För precis två år sedan förändrades våra liv ganska rejält, till det bättre naturligtvis. Vi hade snudd på längtat ihjäl oss efter den där dagen, som verkade ta ofantligt god tid på sig att komma. Till slut var den hur som helst ÄNTLIGEN här. Dagen då vi blev husägare.

Vi firar alltså två år tillsammans med huset idag. De här två åren har gått helt galet fort.

Vad hände liksom? Två år.. Shit! 

Nu till något annat roligt. Det är hårda tider i industrivärlden (Och vi är ju undustrifolk båda två) och man kan aldrig sluta fundera över vad som händer sen. Men, idag blev det beslutat att jag från och med imorrn börjar utbilda mig till montör. Inom samma företag, naturligtvis. Jag ser det som en jättechans att utvecklas och komma vidare, och även fast det kommer bli tråkigt att jobba utan "mitt team" så är jag glad ändå.  

Nu blire några sista minuters soffhäng med familjen innan det är läggdags för dom små.

Idag är en bra dag. 

Känner mig än en gång vilsen. Men tillfreds.

Kommer alltid till samma slutsats.

Det finns ingen som kan göra dig så illa som dem som står dig allra närmast..

In the shadows awakes the desire

But you know that you can't realize
And the pressure will just keep rising
Now the heat is on

It's too late, there is no way around it
You will see for yourself many times
In the end you will give up the fighting
Unescapable

'Cause you're losing your mind and you sleep in the heart of the lies

Where is the edge of your darkest emotions?
Why does it all survive?
Where is the light of your deepest devotions?
I pray that it's still alive

It's the rule that you live by and die for
It's the one thing you can't deny
Even though you don't know what the price is
It is justified

So much more that you've got left to fight for
But it still doesn't change who you are
There is no fear you'll ever give in to
You're untouchable

You can't stop yourself
Don't want to feel
Don't want to see what you've become

You can't walk away
From who you are
Never give in

Where is the edge of your darkest emotions?
Why does it all survive?
Where is the light of your deepest devotions?
I pray that it's still alive.

Where is the edge.