Rätt som det var så började det att regna.

Barnen tog varsit paraply och gick ut och dansade.

Och huxflux så slutade det att regna.

Alvin skrattade så jag trodde han skulle kissa på sig och Julia verkar ha missat att hon faktiskt bara är 8 än så länge. Handen på höften, vicka på stjärten och pluta med munnen. Jah! Det ska börjas i tid.. :)

Men jösses, en uppdatering idag med!? Det var länge sedan det skrevs så frekvent här som nu.

Jag glömde ju berätta en sak igår!

Som ni kanske minns brann vår kära saab upp i vintras. Då köpte vi en gammal skruttbil som vi kunde frakta arslet i så länge. Så länge visade sig bli ett helt halvår. Nästan på pricken. Vi missade med en dag.

Hur som helst. I torsdag hämtade vi vår nya pärla. Här är den!

Min son Alvin har en bästis, som heter Bittan. Hon är en zebra-björn. Han fick henne när han slutade med nappen och sedan den dagen har hon varit en del av familjen.

Alvin älskar Bittan. Och Bittan älskar Alvin, förstås.

Hon brukar få följa med nästan överallt. Oftast till dagis.

I fredags glömde han henne där. Det var okej tyckte Alvin. hon kunde få sova där över helgen. Men visst skulle han sakna henne, eftersom det tydligen kan vara väldigt svårt att somna om man inte får skeda med sin absoluta favorit-älskling.

Hur som helst. I morse var Alvin extra glad att åka till dagis. Bittan satt ju på hyllan och väntade på honom.

Han skuttade in på dagis, sa "Hej och god morgon" till fröken och fortsatte sedan i rask takt mot hyllan. Nästan framme pep han fram "BITTAN". Herrege, han hade saknat henne så.

Men glädjen blev kortvarig. På hyllan fanns ingen Bittan. Bara ryggan..

Vi berättade för fröken om den hemska upptäckten. Att Bittan var borta. Men Alvin var säker på att det var på dagis han hade glömt henne. Han blev hemskt ledsen och var väldigt nära gråten när fröken tog med honom till fönstret så han kunde vinka av mig. Hon lovade att de skulle gå på Bittan-jakt, så fort jag hade farit mot jobbet. Det tröstade Alvin något.

Men här hade mitt mammahjärta redan börjat blöda. Min stackars lilla pojke hade kanske förlorat sin allra bästa vän, och Bittan kanske fanns på någon mörk och hemsk plats, alldeles ensam och jätterädd och det fanns inget jag kunde göra. Jag hade gärna stannat kvar där och hjälpt till att leta efter Bittan även om det så skulle ha tagit hela dagen. Men Daniel väntade i bilen. Det var bara att bita ihop och fara.

Hela dagen har den stackars Bittan funnits med mig i tankarna och jag har funderat över vart hon skulle kunna finnas. Jag berättade om Bittan för en kollega och kände hur det stockade sig i halsen. Måtte de inte ha funnit henne, tänkte jag.

Väl tillbaka på dagis, efter jobbet, var det första jag fick höra att Bittan hade kommit till rätta. Hon hade legat och vilat inne på fel avdelning. Mitt hjärta kändes genast mycket lättare och det var precis som om alla världsproblem blåstes bort. 

Ikväll somnade Alvin gott, med Bittan på armen, precis som det ska vara <3