Daniel fick som sagt vara hemma och vaba med sonen i måndags. Och vama med mig också för den delen (vam = vård av mamma). Så blev det även igår..

Jag är allt på bättringsvägen, men är ändå väldigt dålig för att vilja kalla det "bättre". Sover och sover och sover och har fortfarande väldigt ont. Hur som helst...

Daniels vab dagar har varit värda otroligt mycket. Hade han inte varit hemma så hade jag fan inte klarat mig heller..

Idag är han därimot tillbaka på jobbet. Skönt för honom kanske, men jag har allt liiite panik över hur jag ska fixa allting själv. Jag sover ju fortfarande mer än vad jag är vaken! Sonen är fortfarande hemma, för hur mycket jag än vill så KAN jag inte få honom till dagis. Det är nog jobbigt att bara flytta sig från sängen till soffan. Dottern är förresten hos sin mormor sen i söndags och kommer hem i eftermiddag.

Tack och lov så verkar min lilla, annars lite vilda och trotsiga, 3 åring ha förstått hur trött mammsen är, så han har snällt parkerat tsm med mig i soffan. Bäddat ner sig bakom mina ben med fjärrkontrollen och endast klivit upp för att med jämna mellanrum  hämta en frukt eller så. 

Idag har jag TÄNKT att vi ska vila lite till (så länge han orkar vara stilla). Sen går vi ut! Parkerar mig på altanen i en solstol eller så, så kan han och hans syster när hon kommer hem springa omkring bäst dom vill en stund.

Konstigt att man känner sig som världens sämsta förälder ibland?!

OM någon ork infinner sig så ska vi fixa lite med planten också. Trots att vi var väldigt sent ute så har det ändå blivit en del..