Dagen började inte bra.. Vaknade ledsen (som börjar bli vanligt nu för tiden).

Fixade ungarna med frulle, tandborstning osv och sedan bar det iväg på cykeln ner till stan för avlämning av barn på skola och dagis.

Sen tillbaka hem.

Gillar inte att behöva åka tillbaka hem efter lämningarna. Är så sjukt less på att inte ha nåt att göra. Dom första 3 veckorna gick väl hyfsat med sen.. Usch nej!

Daniels jobb på annan ort är (som ni vet) inte heller särskilt humörshöjande.

Hur som..

Kom hem där igen efter att ha lämnat barnen då det slog mig att jag hade pratat med min underbara ex grannes man (han var ju också min granne iofs) om att vi skulle ha försökt ses nåt i veckan här. Jag har inte varit där sen vi flyttade hit i november. Fy skäms!

I vilket fall så är hon den bästa grannen jag nånsin har haft. Kommer nog aldrig att få nån bättre nu efteråt heller.

Och som jag har saknat den här människan! Från att ha setts flera gånger varje dag till att ha träffats på stan några ggr på nästan ett halvår. Det svider lite..

Tillbaka till saken kanske?

Jag hade ju pratat med hennes man om att ses vare ju ja..

Så idag har jag och barnen bokat in en fikadejt med dom! :D Underbart underbart!

Jag längtas massor redan!

Min underbara M, ÄNTLIGEN!

Världens sötaste Onge har dom också! :)

Ikväll medans Daniel eldade skräp (reklam och sånt) så passade jag på att gå loss med sekatören på hallonbuskarna. Hälften av buskarna är döda och allt har bara sett väldans risigt ut så detta var inte en dag för tidigt!

Jobbarvantarna och tjockjackan åkte på och ut i stickebuskarna det bar.

För er som inte sett vår gård så har vi SJUKT mycket hallonbuskar! Vi har en hel skog av dom! Och att bara ta bort allt döda kommer ta en halv evighet. Det har nog inte hänt på bra många år att nån rensat där så, ja..

För er som inte heller har gett er in i slagsmål med hallonbuskar tidigare så kan jag meddela att det inte är att rekomendera. Det gör bara ont! Taggiga små grenar som smaskar till en i fejjan.. Jah!

Insåg också att vi kommer behöva skaffa oss en frysbox eller nåt.

Förra året plockades det 40(!!!!) liter hallon här och då hade dom ändå lämnat typ en tredjedel eller nåt. Som om det inte räckte så har vi en hel del vinbärsbuskar också, och krusbär (en hel del buskar här med), jättemycket körsbärsträd och nästan lika mycket plommonträd och rabarber och vem vet vad det finns!

Som sagt, en frysbox!!!

Nu ska jag pussas på min finaste stjärna innan det är dags för sängen.. :)

Måste äta en macka också.. Man blir hungrig av att jobba!

Lägger in en bild nån dag så ni får se hallonskogen! :)

Efter att Indra (hunden) somnat in och lämnat oss alla lite chockade så dök det upp en annan hund som behövde nånstans att bo. Även denna en labrador. Dryga 1½ år och lite trasig.. 

Nu har voppen bott hos mamma i drygt två veckor om jag inte missminner mig.

Hur som helst. När hon kom var hon rysligt undernärd, sjukt ostimulerad och knappt kontaktbar. Hon såg rakt autistisk ut då hon var helt borta i nån annan (förmodligen trevligare) värld.

Nu har hon fått käk, lite kärlek och daglig stimulans och nånstans där under ytan börjar det dyka upp en "riktig" hund. Söt som sjutton och snäll som få..

Idag skulle morsan ner på stan och shoppa lite så voppsanoppsan Nienka fick stanna hos mig under tiden.

Eftersom damen inte haft en susning om hur man gör när man går i koppel så tog vi en liten promenad. Först luktade vi på ALLA sorkhål som finns ute på lägdan. Sen på vägen hem gick vi jättefint. Redligt stolt över mig själv som får det där (när hon känner för det) döva yrvädret att följa så himla fint måste jag säga!

Sen som belöning och för att tanten skulle få springa av sig lite så kastade vi massa bollar. Det var roligt tyckte hon, även om hon först inte fattade att bollen helst skulle följa med tillbaka efter att man snokat reda på den.

Man ska ju egentligen inte kasta massa bollar, jag veet! Man ska ju inte sträva efter att få en bolltokig hund, men det gick inte att låta bli ;P Spec inte efter att hon själv hittat bollen och puffat omkring den på kräsmattan..

Efter bollkastningen vart vi trötta och parkerade oss i skuggan. Sen när jag flyttade ut i solen kom fröken fräken och parkerade sig breve mig och solade lite på gräsmattan hon också. Himla mysigt!

En liten stund senare kom grannen och ville hälsa och Nienka som annars är ett litet yrväder fick snällt sitta i kopplet. Men hon hälsade fint (sittandes!) på grannfarbrorn innan hon la sig ner och tittade på oss medans vi pratade.

Hon kommer bli en underbar hund bara hon får lite tid på sig. Det är jag övertygad om! Och eftersom hon är min till några (typ 15) % så kommer hon att få spendera lite tid här hos oss. Himla trevligt! :)

Här är hon, Fina Fröken Dövöra - Nienka!  

Nu hoppar jag i jobbarbyxorna och lägger mig i den stora rabatten en stund. Det skulle ha gjorts innan insjuknandet men då hann jag bara med en av dom två större.

Nu när (nästan) allt renoveringsskrot är borta så är det dags att det blir nån ordning på gården!

I natt sov jag som en princessa jämte Daniel. Likaså natten innan. Shit så underbart det är att äntligen kunna sova som folk igen! 

Värken är så gott som borta och jag är bara väldigt svag. Tröttheten ligger hela tiden på som ett lock. Men wtf, vad gör det? Trött är väl alla mer eller mindre.. ;P

Solen skiner och det är jättevarmt så nu måste jag UT!

Ikväll har vi roat oss med att sätta potatis :)

Vet inte om vi är för tidiga eller för sena eller om vi för en gångs skull är ute i lagom tid, men eftersom det är första gången vi sätter egen potatis så får det bli lite som det blir. Man måste ju testa sig fram!

Ååååh det är sååå skönt! Jag är äntligen på väg att bli bättre! :)

Jag är fortfarande väldigt trött, men värken börjar sakta men säkert att ge med sig.

Inte en enda gång har jag vaknat pga av värk i natt. Tog ett dunderpiller igår kväll men i morse behövdes bara en ipren.

Det finns inte ord för att beskriva hur bra det känns att man snart ska slippa gå omkring som ett fyllo! Fast lite roligt har det allt varit mellan varven.

Som härom kvällen när vi hade gått och lagt oss och Daniel killade mig på benet..

Ni vet den där operan i Sidney, den där stora vita med massa konstigt på?

Typ en sån (fast liten då) hade jag bak på låret/skinkan. Runt kanterna på "bladen" var det som lysdioder som blinkade och hade sig och "bladen" rörde sig upp och ner i takt till Daniels fingrar. När jag precis skulle till att säga nåt till honom om hur fränt det var så kom jag på mig och insåg att han nog inte såg samma saker som jag.

Jag har också "hört" massa konstiga saker. Drömt konstigt och sett konstigt.

Det finns ju bara en sak som kan förklara det här, hallucinationer!

Efter det här kan jag inte alls förstå pillermissbrukarna, och allt vad det nu finns, som medvetet utsätter sig för sånt här. För även om det kanske är lite roligt så är det jädrigt läskigt också. Att bara en (inte särskilt stor) dos med smärtstillande kan göra att man ser sånt här.. Kan inte låta bli att undra lite hur dom som äter större doser pallar. När jag prövade en större dos (ordinerad av läkare dock) så var jag till och från på vippen till att försvinna helt. 

Nåja.. Nu är jag iaf lite piggare! Och så tänker jag trotsa tröttheten och ta min första promenad på evigheter ner till stan och uträtta några ärenden och ta med barnen hem i samma veva. Kan bli spännande! :) 

Igår kom vi nog ÄNTLIGEN fram till vad vi vill ha i gästrummet/på kontoret.

Vi vill ju ha ett kontor med stil. Det ska kännas riktigt fräscht och riktigt härligt att bara komma in i. Det ska vara ett rum där man VILL spendera tid och där man trivs.

Just nu är det bara ett 50 år gammalt rum (minst!) där en vägg har slagits igen. Så 3 av väggarna är fult beige-randiga med en ful board uppe vid taket. Usch för board! Finns det något som är mer ute nu så säg!

Sen är den fjärde väggen endast en gipsvägg. Vi har prioriterat bort det här rummet då vi har tyckt att det har varit viktigare att få till det på andra ställen först. Och det är det fortfarande, men vi har ju inte ens vetat hur vi vill ha det här inne innan.

Men nu så!

Jag har länge sagt vitt vitt VITT! Jag älskar vitt och skulle LÄTT kunna ha alla rum helt vita. Men Daniel delar inte riktigt den uppfattningen med mig.. Han vill ha färg och varmt och mysigt och ja.. Men för det behöver man väl inte ha massa färg på väggarna?! Det räcker väl med att ha färg på det man stoppar in i rummen. Eller...?

Igår la jag iaf fram den helt briljanta idén med vita (så klart!) väggar, men för att få in färg och lite värme så kan man slänga in en fet heltäckningmatta i nån mysig färg. Typ i grönt. Eller kanske i grått? Och jag tror han nappade. Rejält! Det verkar verkligen som att han tyckte att min idé här var super!

Jag tänkte mig då nånting i stil med det här under!  

Fast då inte fullt lika mycket grönt, eller vilken färg vi nu vill ha.

Tjusigt huh? :D

Nu är barnen hemma. Jag har sovit några timmar (vilket jag inte direkt blev piggare av) så nu ska vi parkera oss framför barnvakten (tn:n) igen och viiiilaaa! För sen lär det behövas en hel hink med energi för att få till nåt ätbart också..

Det sista som hände igår innan vi intog liggläge i sängen var att jag stoppade i mig mina smärtstillande. Det tog en liten stund innan dom hade börjat verka riktigt men när dom väl tog så somnade jag gott i den skönaste famnen jag vet.. Min Daniel, mitt ljus!

Sov hårt och drömmlöst fram till 4-5 nångång då jag vaknade av att värken var på väg tillbaka. Men det hade ännu inte hunnit bli outhärdligt så jag lyckades somna om en stund till. Vaknade sedan av väckaren. Stängde av den och tänkte kliva upp och ta mina piller, men lyckades somna om en stund till. Skulle inte ha gjort...

När jag vaknade till på riktigt sen så var det på vippen att jag började storböla på riktigt. PAIN!!! Så in i helvete.. Hade så ont så jag skakade och klarade nästan inte att bara lyfta telefonen och ringa dagis och skola för att meddela att barnen skulle komma tillbaka idag.

Idag skulle nämligen min snälla far ställa upp och skjutsa för att dom skulle kunna komma iväg. 

Det har nu gått nästan en vecka sedan insjuknandet. Och visst är jag bättre. Men det är den här jävla värken överallt! Känns precis som benhinneinflammation, fast överallt! Armarna, käkarna, ryggen, axlarna, nacken, benen... Armarna och händerna är värst.

Och trots överdosen i söndags så har jag fått lov att börja med dom smärtstillande igen. Fast i en betydligt lägre dos. Utan dom skulle jag inte stå ut nu..

Var till doktorn igen i tisdags för lite mer provtagningar och så. Och det känns som att jag fick dödsdomen där. Fick berättat för mig att jag mer eller mindre kommer må så här i 2 och kanske tom 3 veckor till. Snabbsänkan hade iaf gått ner från omätbart hög (ja den var högre än vad dom kunde mäta till i lördags) till 140. Bättre alltså, men fortfarande väldigt hög..

Sen är det ju bara att hoppas på att proverna inte visar på nåt mer..

Det enda jag längtar efter nu är att slippa värken. Tröttheten kan jag stå ut med, men att antingen gå omkring och vara småfull på tabletter eller ha sån värk att man inte kan stå, är jag så grönjävla less på nu.

Daniel fyller år på lördag så hoppas på att må lite bättre tills dess. Kan bli jobbigt med gäster annars.. Om inte så är det bara att bita ihop.

Nu ska jag ta mitt täcke och bädda ner mig i soffan framför tv:n och förhoppningsvis somna en stund innan barnen kommer hem igen.