Har vart sjukt opepp de senaste dagarna. Kan ha att göra med en sjuhelsikes pms.

Men det är inte direkt upplyftande att bara sitta på arslet heller.

Slutade på tidningen i fredags för att övergå till att enbart frilansa. Blev uppbokad för jobb både fredag kväll, lördag kväll och söndag. Sen dess har jag gjort så mycket som ingenting.

I går var ingen bra dag alls. Var ett riktigt hormonmonster från den sekunden jag öppnade ögonen på morgonen till jag somnade på kvällen.

Idag vaknade jag och ville bara somna om igen, eller grina. Antingen eller.

Jag saknar att ha något att gå till varje dag.

Förstår inte hur i hela friden man kunnat sitta hemma utan att krypa ur skinnet tidigare? Fy fan..

För någon timme sen träffade tristessen mig som ett hårt jävla slag i huvudet. Är inne på dag nummer fyra i hemmavarandet och hade inga jobbpass inbokade förns på söndag kväll. Började längta enormt mycket efter Daniel som jobbar. Kände mig dessutom avundjuk på honom, som är den i familjen som har fasta arbetstider. Som inte behöver sitta och vänta på att bli uppbokad.

Sen blev jag överöst av skam i stället.

Klart som fan att jag inte kan va avis på honom! Vafan tänker man med liksom?

Dessutom gillar jag faktiskt att frilansa. Även fast det blir mest helger.

Skickade iväg ett sms till Daniel. Sa att jag längtar efter honom.

Typ tre sekunder senare fick jag frågan om jag kan tänkas jobba på lördag också.

SJÄLVKLART! Underbara jobbet. Det finns inget jag vill mer. 

Blev genast lite gladare. Men känslan av att vara ruskigt opepp kom tillbaka ganska snabbt. Det är ju inte förns på lördag!

En hel dag kvar emellan. En dag då man bara kommer ligga i soffan och tycka synd om sig själv i stället för att göra något vettigt. Hur ska jag stå ut?!

Som om det inte vore nog så är det höst. Som fan vad höst det är!

Det blir kallare och mörkare och i takt med att träden tappar sina löv så blir jag mer och mer grinig för varje dag som går.

Höstdepression skulle jag gissa på då det blir så här vid ungefär samma tid varje år. Bara snön kommer och det blir lite ljusare igen så brukar det ordna till sig av sig själv.

Behöver jag säga att jag saknar sommaren och nästan har börjat räkna ner till nästa års sommar redan?

Bilden är från i somras (jag har nåt skräp i pannan?). Vi tog en liten promenad uppför skuleberget. Det var varmt som fan och solen stekte på fint mellan varven, men oouf vad skönt det var.

Min lilla (då 3-årige) pojke var med. Han gick själv uppför hela berget. Sen tog vi slalombacken ner innan vi tog vägen mellan backen och ,där var vi hade parkerat bilen, tillbaka. Det blev en 4 timmars promenad och pojkvasken gick nästan hela vägen själv. Det var de sista 500 metrarna som småbenen strejkade och han fick åka på Daniels axlar istället. Sedan sov han gott i bilen på vägen hem. Lilla barn. Ibland blir man bra stolt.

Drömmer mig tillbaka, till varmare tider, solbränna, en drink i solen.

Till grillfester, härliga utflykter, pussas på en filt och till ett bättre humör..

Opepp ! ! !

... Som jag gör min sista vecka på tidningen.

Underbara tidningen. Underbara redaktionen. Underbara kollegorna!

Efter skolan hade jag ångest över att jag inte riktigt visste var jag skulle höra hemma. Då var det där, på media, som jag under många många år hade haft mitt hjärta. Det var där jag hade min andra familj.

Den ångesten satt i fram till den dagen då jag började på tidningen. Efter första veckan hade jag skaffat mig en ersättare till mediavux.

Förmodligen kommer jag aldrig mer att sätta min fot på en bättre arbetsplats. Det är på tidningen jag vill vara. Det är för den mitt arbetshjärta slår!

Därför är det med en otrolig sorg i hjärtat som jag på fredag gör min sista heldag som reporter på Tidningen Ångermanland.

De här månaderna har betytt mycket för mig.

Att jag fick den här chansen, det är helt otroligt. Jag har lärt mig så mycket.

Och nu vet jag ÄNTLIGEN vad jag vill göra.

Så här ska inte deppas så mycket. Inte än. Jag kommer att fortsätta som frilansare och ta alla jobb jag bara kan. Det blev tre jobb inbokade redan nu till helgen. Underbart!

Jag slutar klockan 16 på fredag.

Men jag kommer tillbaka redan tre timmar senare...

Daniel är krasslig, jag är krasslig, barnen är krassliga.. Eller ja, inte båda barnen men ett iaf. Men det bryter ju banne mig inte ut ordentligt nångång !!!

Daniel är trött och hängig, ont i halsen och lite var stans..

Jag har feber varenda kväll, en röst som sviker mellan varven, ont i örat, ont i halsen, i huvet, i käkarna, i lederna. Ont tamme faan överallt!

Humöret går hyfsat bra att hålla ordning på under dagtid, men sen på kvällen, hemma.. Oouuf!

Den lilla är trött nästan hela tiden han med.

Kul när vi är så här allihop. Kul för hon som (peppar peppar) inte är sjuk.

Det är underbart nästan jämt.

Vi har börjat se den gamla tant-serien "tre kronor".

Fem säsonger har vi snart plöjt oss igenom. Bara fem kvar.

Vad ska vi sen se på kvällarna? Rederiet?

Nu ska skruttsen stoppas i sängarna. Den lilla har redan legat avsmullen i soffan i över en timme. Sen byter jag av honom, kryper ner i soffan och rör inte ett finger till på resten av kvällen.

På lördag kommer en fotograf från Magasinet Tjejliv. Roligt men också lite skrämmande. Skriva för tidningar kan jag göra. Men när det ska handla om mig, om oss, om de mina, då blir det lätt lite jobbigt.

Hur som helst så är det lite spännande också att se vad det blir av det här.

Stay tuned!

Idag är en dag som jag mycket sent kommer att glömma.

Jag kommer minnas den här dagen som "dagen då jag riskerade livet för en bild"!

Så här var det:

Jag och fotografen gav oss ut för att hitta den perfekta platsen för att ta en bild.

Ni som är härifrån känner igen er i platserna vi var på, ni andra får helt enkelt tänka själva!

Först åkte vi till Skanskas grustag där vi parkerade och där det talades om för oss att det var älgjakt och att vi nog borde ha varselvästar på oss, svidade om till varselväst (jag tog den enda vi hade, fotografen fick va utan), GIGANTISKA gummistövlar i minst storlek 45 (mot mina 38 blir det typ en decimeters skillnad) och gav oss rätt ut i skogen. Vi gick och gick och gick och när vi väl var framme där vi tänkte att vi skulle kunna vara så fick vi svälja stoltheten och vända om istället. Vi var på helt fel ställe.

Vi traskade hela vägen tillbaka till bilen, först genom skogen igen och sedan genom världens lera på Skanska. Värre än så här kunde det väl inte bli?

HUH!

Istället for vi och parkerade bilen i en parkeringsficka efter vägen i Ödskurvorna.

Vi skulle uppåt (Nån som börjar förstå vart det här är på väg?)

Så vi klev ur, fortfarande i alldels för stora stölvar, och begav oss mot bergväggen. Vi siktade in oss på en stig, eller snarare en rutschkana (stavning?) efter väggen som vi trodde att vi skulle komma upp via. Det gick inte!

Den var storhal så vi beslöt oss för att ta den svåra vägen istället. Rakt upp. Där fanns det ju ända vissa "fästen" som sprickor i bergväggen och så..

Uppåt det bar och efter en bra stunds klättrande var vi uppe. Pustade ut, tog den där bilden och samlade oss för en minst lika krävande utförsklättring tillbaka till bilen. Fan va vi tyckte att vi var duktiga!

Fotografen gick först och hade bara precis hunnit börja på sin färd ner. Han satte handen mot marken och... OCH... Och bara en LITEN bit från hans hand kom en ORM fram i attackposition. Jag skrek ORM!!!! samtidigt gav den ifrån sig ett HÖGT väsande ljud. Fotografen tog ett ordentligt skutt ifrån platsen samtidigt som jag nästan slängde mig åt det motsatta hållet (uppåt alltså).

Jag började skaka och var bara sekundrar från att börja böla. Föreslog för kollegan längre ner att vi kanske skulle ringa räddningstjänsten så dom kunde komma och bära ner oss (mest mig). Jag ville då INTE bli uppäten av en orm på Ödsberget. Inte dö av att ramla ner heller för den delen!

Jag kunde knappt röra mig ur fläcken och det tog en bra stund innan jag (efter en hel del peppande från kollegan) tog lite mod till mig och gick några meter.

Sedan gick det fort utför berget. Kollegan gick först och jag kom väldigt fort efter. Så fort att jag vid ett tillfälle råkade putta till honom lite vid en klibbavsats när jag inte fick stopp tillräckligt fort. (Ni vet som hyenorna i lejonkungen typ). Tack och lov så gick det bra. Det var bara hans ryggsäck som jag krockat lite med. Han märkte knappt någonting :)

Rutschkanan (stavning igen?) där vi först försökt gå upp, men minnlyckats, fick bli sista snutten av vägen ner.

Tack och lov för de stora gummistölvarna, det gled bra på dem!

Väl nere gick det upp för mig att jag först överlevt en ormattack (typ) och sedan klättrat i berg, både upp och ner, utan att halka på mossan och slå ihjäl mig.

Och allt detta för EN bilds skull och dessutom med feber..

En tapperhetsmedalj hade varit på sin plats. Faktiskt!

Ett diplom till mig och kollegan för "veckans insats" åtminstone.

... Jag har väääärldens bästa botemedel mot stress, depressioner, ångest och allt som man mår dåligt av.

Helt receptfritt dessutom. Det ni! Inte illa va..?

Min man!

Hujedamej.. Alla skulle ha haft en liten Daniel! :)

Det finns ingen som bjuder mig på så många hysteriska skrattanfall som han :)

Flera gånger om dagen, varje dag, året runt!

My saviour!

Vi lever i förändringens tider.. Eller nåt i den stilen?!

Jag har under flera år haft stora problem med ryggen. Det började för ganska precis 8 år sedan med en ryggskada som jag drog på mig vid en ridolycka.

Sedan, för 6 år sedan, hade jag och min storebror en brottningsmatch (jag veet att vi kanske var liiite gamla för detta, men det var roligt så länge det varade) där vi lyckades dra min axel ur led. Det var inte det att den hamnade fel som orsakade själva skadan, utan det var när jag efter flera misslyckade försök med att få den tillbaka, fick panik. Jag slog tillbaka axeln och förstörde i samma veva massa grejs där inne. Armen och axeln svullnade upp och blev helt blå. Vi var allihop säkra på att jag hade knäckt axeln.

Det blev en tur till akuten där jag fick beskedet att inget var brutet (Tack och LOV!), MEN hela leden hade blivit skadad. Det krävdes ingen akut operation. Men det kunde bli tal om en längre fram. Tills vidare, för att stödja leden, behövdes muskler för att den inte skulle hamna ur led bara jag lyfte armen.

Med en trasig axel är det HOPPLÖST att träna. Att göra en armhävning fanns inte med på världskartan då det sa "Flopp" och axeln inte låg i sitt rätta läge.

Jag trodde länge att det var kört. Att det bara var en operation som kunde hjälpa mig.

Ända fram till för nåt halvår sedan då jag började få massage ett par gånger i veckan. Den otroligt smärtsamma, men ack så välbehövliga, massagen gjorde att mina musker sakta sakta sakta stimulerades och byggdes upp något.

Nu har det gått en tid sedan sista massagen men axeln är fortfarande i ruggigt bra skick jämfört med innan.

Att den överansträngs mellan varven, att jag drar på mig olika inflammationer i de flesta musklerna i överkroppen, och att jag faktiskt har riktigt ont ibland verkar inte ha påverkat så mycket.

Axeln håller otroligt nog ihop så pass att jag kunnat börja träna den lite. Inte bara axen för den delen!

När jag fyllde år fick jag en sån här  

Av svägerskan..

Grymt bra grej den där bollen!

Trodde aldrig att det skulle kunna vara så effektivt att träna med en boll. Men oouf så jag bedrog mig! Nu ska jag (med hjälp av lite träning tänkte jag) få, åtminstone något bättre, ordning på min rygg och min axel. Och med denna så kan jag till och med göra armhävningar! (och fler än bara en, som innan) Det trodde jag aldrig skulle hända igen.

Träningspass 1 resulterade i en sjuhelvets träningsverk som satt i nästan en vecka. Kunde inte resa mig ur soffan utan att ta ordentligt med sats först. Inte skratta och inte hosta för så kändes det som om kroppen skulle gå av på mitten.

Efter pass nummer 2 var det samma visa en gång till. Nästan värre. Precis hela kroppen får jobba (och ryggövningarna tar dessutom läskigt mycket på låren!).

Jag har aldrig kört längre än 20 minuter och då har jag ändå gått igenom hela kroppen.

Den rekomenderas STARKT! Dessutom är den jättebillig jämfört med andra träningsredskap, eller ett gymkort! Hur bra som helst, helt enkelt..

Pröva den!