.. Ja så är det faktiskt! Ingen har dött, ingen är dödligt sjuk eller så. Utan det är jag som egentligen bara är otroligt fjantig.

Daniel har fått en ny arbetsort och börjar nästa vecka att jobba långt hemifrån, så pass långt att han inte ens kommer kunna pendla varenda dag. Jag borde egentligen vara glad för hans skull, som får göra nåt annat ett tag. Men det finns inget i det här som jag finner minsta positivt.

Jag är beroende (jag skojjar inte) av min man!

Ligger han inte bakom mig och håller om mig så kan jag inte sova. Inte alls faktiskt! Bara en sån sak..

Det gör riktigt ont att bara tänka på att han inte kommer kunna vara hemma hos mig på kvällarna. Att inte ha någon som sitter och ser på sitt (jävla) History chanel och Discovery och allt vad för skräp det nu finns.

Han hade kunnat fått sett på History-grejset dag ut och dag in i ett år! Bara jag fått haft honom hemma...

Fattar inte själv varför jag låter er veta det här egentlien.. Det är ju min personliga huvudvärk.

Ikväll, lagomt tills jag skulle borsta gaddarna på småttingarna, så ringde Daniel. Han var borta hos en kompis och hade precis sett världens norrsken och tyckte att jag skulle titta ut. Vilket jag gjorde. Genom sovrumsfönstret.

Det var bland det mäktigaste jag sett. Det var så skarpt och så ljust och var fullständigt knallturkost!

Så jag snabbade mig in till barnen som stod med tandborstarna redo. Tokborstade tänderna på dom (ajjabajja, inte fuska med bissingarna! Jag veet, men det här händer inte många gånger så det gäller att passa på!) snabbnattade dom så fort jag kunde, sprang ner, grabbade kameran och stativet, hoppade i Daniels tofflor och KASTADE mig ut. I samma veva kom styvsvärfar och parkerade på gården också.

Det hade kanske gått 3-4 minuter sedan jag såg skenet genom sovrumsfönstret. Men det hade redan mattats av..

Kvar var en strimma som sträckte sig över nästan hela himlen, så jag snabbade mig med att rigga för att iaf få nån bild av det hela. Lagomt tills kameran satt på stativet och jag skulle börja med inställningarna så blev det lite starkare igen och jag hann bränna av några bilder.

Under tiden stod både jag och styvsvärgubben och gapade.

Det var så vackert! Att se hur allt det här rörde på sig, blev starkare, mattades av, blev starkare igen och till sist nästan försvinna helt.. Helt makalöst!

Jag bjuder på en bild av norrskenet.. Visst är det helt fantastiskt grymt?