Igår kväll roade vi oss med att se film, Sanctum!

Hade inte läst nånting om den innan utan bara hört att den skulle vara bra, så jag började se den utan några förväntningar alls. Kände direkt att här skulle komma att bli nån katastrof.. Och mycket riktigt!

Satt som på nålar hela filmen igenom och tyckte en stund att den var lika jobbig att se som Mr. Bean..

Ni vet när man blir så där fruktansvärt frustrerad över hur knäppa folk är i filmer?!

Det är ju rakt jobbigt då. Men hur som helst så var den rikgit bra..

Var ytterst nära att fälla en tår mot slutet. Så pass nära att Daniel sträckte ut en hand och klappade mig på håret.

Slutet kom lite väl hastigt och man önskade allt att man hade fått veta liiite lite mer.

Tips: Se den!

Sjukdommarna fortsätter att avlösa varandra här. Barnen har drabbats av en sjuhelsikes influensa som vägrar att ge med sig. Så fort dom piggnat till lite så tar det om från början igen..

En dag har dom hittils kunnat vara på skola/dagis den här veckan. Lite less nu..

Siktar på att dom iaf ska orka med den halvdag som är imorrn. Jag ska va på en konferens som jag verkligen inte kan missa. Det var konferens i tisdags också (himla mycket konferenser nu!) och jag trodde då att barnen skulle orka med skolan och dagis. Men icke! Vi gick tillbaka liiite för tidigt vilket resulterade i att det här tog om igen och vi fick stanna hemma två dagar till sen. Spännande...

Det verkar fortfarande som om det ligger nåt och gror i både mig och Daniel. Öm i halsen, trött och hängig. Men det bryter aldrig ut ORDENTLIGT så man får det bortgjort nångång!

Ikväll blire iaf massage för min del. Det är så himla grymt att ha en alldeles egen massör i "släkten" :) I ett par månader har jag fått massage 1-2 ggr i veckan och jag måste säga att man blir smått bortskämd efter ett tag :) Väldigt lyxigt!

Imorrn är det fredag, sen helg!! :D

Då får jag äntligen rå om mitt hjärta i ett par dagar :)

..Somehow, somewhere, just try!

Man vaknar upp och inser plötsligt hur viktiga man faktiskt är för varandra. Man känner en glädje som man inte kan sätta ord på.

Att man behöver någon, som också behöver den andre lika mycket.

Man tillhör varandra!

Det var meningen att det skulle bli vi. Från början..

Att det var vi som skulle komplettera och lyfta fram det bästa hos varann.

Det jag inte har själv, det får jag av Daniel.

Stabilitet, trygghet, lugn! (det finaste nån nånsin har gett mig!)

Det Daniel inte har lika mycket av, smittar jag honom med.

Öppenhet, impulsivitet, galenskap, barnslighet!

Vi har hittils gått igenom många prövningar, och många fler kommer det bli.

Det blir jobbigt. Man tvivlar på sig själv. Ångest... (faan för ångest!)

Det är då det är så skönt att veta att man trots allt har den där finaste, bästaste, älskade som står där stadigt vid sin sida och fångar upp när man faller lite. 

Nån att luta sig mot, en varm och kärleksfull famn att krypa in i när man behöver.

Som skyddar en mot den stora stygga världen där utanför.

Och det är väl dit jag vill komma..

Vi finns för varandra, vad som än händer.

Hela världen kan rasa runt omkring, men så länge han håller om mig, så bryr jag mig inte.

Someday I´m gonna ask him to marry me.. Someday!

I lördags va vi på småstadsliv i Härnösand. Som väntat var det riktigt bra! Mycket bättre än vad man hade tänkt sig till och med.

Vi behövde få skratta lite, och det gjorde vi verkligen! :)

Tänkte dela med mig av lite bilder så att ni som inte var där får se lite av vad ni missade ;)

Johanna och Agneta

Så jävla stygg h*n är!!! Men ack så underbar!

Johanna skäller på Ingemar, i vanlig ordning..

Stånk-Tommy!!!

"De ä slut de här, riktigt slut!

 Ska jag lunsa på med stor-fan?"

"Jah, ja lunsar på med stor-fan!"

Den smått nervöse Kenta..

...Låter rädslan ta över och går loss på tigern.

Heh, snyggo! ;)

Städtanterna små :)

Jah...!?

Ingemar pratar blommor och bin med Venus..

Det lite udda jaktlaget..

Stånk-Tommy lär publiken att "hoppe rätt!"

"armarna utefter sidorna!!!"

En hoppande punlik... :) Otroligt roligt!

...

Å så hjärtat nere i hörnet då.. :)

Här har sjukdommarna avlöst varann.. Det började med en dunderförkylning hos barnen, sedan en släng av magsjuka och nästan direkt efter kom den andra förkylningen.. Först sonen, sen dottern. Dottern är mer eller mindre klubbad just nu. Det är över två veckor sedan som någon av dom var på skolan eller dagis. Inte ok!

Daniel och jag har också haft känningar av förkylningen men det har inte riktigt brytit ut på någon av oss ordentligt, än!

Igår var det dags för en tur på längdskidorna igen. Denna gången åkte vi ett något "lättare" spår. Ungefär lika långt som förra gången (tror jag), men lite planare.. Det var en del backar både uppför och nedför här också men inte alls lika långa och branta som i det spåret vi åkte sist. Därför passade vi på att åka på lite mer också, tog i lite mer och åkte liiite snabbare.

Mina skidor är några som varit med om bland annat stenåldern. Det är några som min mamma hittat på loppis(!?). Elan, elan är bra skidor, det är kvalité!

Sen spelar det tydligen ingen roll om dom är minst 30 år gamla och nästan lurviga under?! Näe mamsen, man kan inte bara kolla på märket. Dom kan ha vart bra en gång, men inte dom senaste 15 åren iaf!

Innan satt det ett par gamla och URDÅLIGA binningar på så när vi skulle åka förra året var jag rätt less när vi var typ en halvmil hemifrån. Jag har ganska allvarliga problem med en av fotlederna och när man har en så dålig utrustning att man kliver utanför skidan men hälen (den sämsta vinkeln som finns för min fot!) både på ut och insidan av skidan. Då blir man LESS!

Jag tog av mig skidorna och kastade dom rakt ut i skogen. Där hade dom legat kvar än idag om inte Daniel hade hämtat dom åt mig. Han tyckte inte att jag skulle plumsa hela vägen hem.. 

Eftersom jag inte är direkt seriös i mitt skidåkande har jag inte skaffat nya skidor utan jag bytte bara binningar och skor så funkade det lite bättre.

Tyvärr är skidorna (som sagt) väldigt gamla och väldigt slitna och stavarna är typ en dm för korta så all åkning blir ganska mycket jobbigare än vad den borde.

Så, igår då när vi hade åkt ungefär halva slingan och den jobbigaste biten var avklarad så hade jag blodsmak i munnen och kände mig väldigt nära att brista ut i gråt.. Ville bara komma tillbaka till bilen så vi kunde åka hem igen. Förkylningen som ligger och gror gjorde ju inte direkt saken bättre.

Men resten av biten var ganska lättåkt. Stannade en sväng och kollade pulsen också. Efter att ha stått stilla och "vilat" nån minut så var pulsen ändå uppe i 144 =/ (efter den LÄTTA biten!!) Hoops.. Efter det flöt det på fram tills vi hade ca 500 meter kvar till bilen. Där slog tröttheten till och jag var så slut i kroppen att jag knappt kunde hålla balansen. Var flera ggr på väg att tippa både framåt och åt sidan..

Så aldrig mer skidåkning när man börjar bli förkyld och är lite svullen i halsen!

Annars var det mysigt. Fick ju vara med Daniel.. Då är allt mysigt! :)

Vilket långt, tråkigt och egentligen meningslöst inlägg det vart. Men jag har inget bättre för mig ändå just nu.. :P

Ikväll blir det teater för Daniel och mig. Vi ska se småstadsliv! :) Det kommer bli grymt roligt.. För visst finns det inget sjukare/roligare än Småstadsliv?! Dom gör det så himla bra, och vi gillart!

Ja det är som ni säkert redan vet sportlovsveckan här.. Då skulle vi ha gjort massa skoj, åkt skridskor, skidor, kanske vart lite på badhuset.. MEN sonen har varit sjuk i över en vecka. Himla skojsigt! =/

Vi började med en dunderförkylning, som avlöstes av magsjuka uuäh! och sedan var det dags för en megaförkylning, igen! Och mycket värre denna gången..

Så vårt sportlov har gått ut på att sitta på arslet, INOMHUS! Yeah...

Dottern fick åtminstone åka till sin mormor för att kunna roa sig lite den här veckan. Dom har iaf hunnit med en del sportlovsaktiviteter. Åkt skidor, både på längden och på tvären (höll jag på att säga) men menade så klart utför. Pimplat och grejat.. Lite avis!

För att roa oss så mycket som möjligt utan att det skulle behöva vara fysiskt krävande så hade vi igår Disney-films maraton här tillsammans med Elin. Vi såg Skönheten och odjuret, kan inte förstå att jag inte gillade den när jag var liten!?

Sen såg vi Pocahontas, jisses vilken mysig film. Det hade jag glömt helt! Slutet är ju det finaste, när John Smith blitt skjuten och ska segla hem till England. Man riktigt känner hur dom tecknade figurerna känner. Jobbigt, hopplöst.. Förälskelse!! 

Nåja, vi båda "vuxna" blev smått blödiga efter att filmen var slut. Alltså så där kunde det ju inte få sluta, han måste ju komma tillbaka till Pocahontas, den där John Smith! Vi fick lov att leta reda på Pocahontas 2 också för att få se att det löste sig för dessa hopplöst förälskade tu.

OCH EN SÅN BESVIKELSE!!! Alltså 2an förstörde ju den första filmen..

Konstigt, triangeldrama, överdrivet och så går hon Pocahontas och blir kär i en ANNAN snubbe när John Smith "återuppstått från de döda".. Alltså, HALLÅ!?

Myspys känslan försvann direkt och det som man hoppats få återuppleva efter slutet på första filmen blev bara ett stort blött magplask! Usch nej.. 

Efter magplasket såg vi Aladdin, då vart iaf sonen som fått stått ut med diverse "tjej filmer" nöjd.. Äntligen en film men en kille i huvudrollen och lite action! 

Mitt under Aladdin kom dessutom min livskamrat hem.. Total lycka! Han är den bästa, min man! :) Sov som en liten prinsessa på hans arm och vaknade med en varm känsla i magen.. Finns det nåt bättre så säg!

Synd det bara är några dagar kvar tills han måste åka iväg igen, till vad som känns som andra sidan jordklotet för att jobba.. Kanske skulle ha kedjat fast honom så han inte kommer iväg nånstans innan dess? hm... Ganska lockande!

Igår var det storm. Typ.. Det blåste så jag trodde taket skulle lätta på huset ett tag!

När vi gjorde öppningen in från hallen till vardagsrummet större så tog vi också bort en dörr. Den dörren är stor, tjock och TUNG!

Daniel ville spara dörren för att se om den går att renovera. Den skulle ju kunna bli  riktigt fin!

Hur som helst.. Sen den togs bort har den stått ute på altanen i väntan på att våren ska komma så vi kan ta itu med fixadengamladörren-projektet.

Och där har den stått, stadigt! Den är ju så tung att vi nästan har problem med att flytta den tillsammans.

Igår då, eller snarare inatt när det stormade som värst så lät det precis överallt. Det dunsade och skakade och ja.. Trodde jag skulle få släpp en stund.

Till saken hör också att Daniel är bortrest för att jobba och jag hade istället Elin här som sällskap inatt. Vi är ganska duktiga på att skrämma upp varann, jag och Elin.. Ni kanske förstår vart jag vill komma?!

Det small iaf till ordentligt ett par gånger inatt och efter ett par timmars lyssnande på att vad det nu var som lät så beslöt jag mig för att gå ut och titta vad det var. Då hade den stora, tjocka, tunga dörren blåst omkull!

På huset sitter också en liten bod med en ganska liten dörr på, som stod och slog mot väggen.

Vart ändå lite lättad när jag sett att det åtminstone inte var en mördare eller nåt annat skumt som höll på med något ute på altanen. Men när jag åter parkerat i soffan så kunde jag ändå inte låta bli att skrämmas för alla ljud, trotts att jag visste vad det var som lät.

Ska jag vara sån här MED sällskap så undrar jag hur det kommer bli den dagen när jag faktiskt ska vara ensam på kvällarna, i ett stort 210 år gammalt hus.. Usch, hemska tanke.

Jag är inte rädd för huset i sig, tvärt om. Men det är allt det där UTANFÖR...