..Somehow, somewhere, just try!

Man vaknar upp och inser plötsligt hur viktiga man faktiskt är för varandra. Man känner en glädje som man inte kan sätta ord på.

Att man behöver någon, som också behöver den andre lika mycket.

Man tillhör varandra!

Det var meningen att det skulle bli vi. Från början..

Att det var vi som skulle komplettera och lyfta fram det bästa hos varann.

Det jag inte har själv, det får jag av Daniel.

Stabilitet, trygghet, lugn! (det finaste nån nånsin har gett mig!)

Det Daniel inte har lika mycket av, smittar jag honom med.

Öppenhet, impulsivitet, galenskap, barnslighet!

Vi har hittils gått igenom många prövningar, och många fler kommer det bli.

Det blir jobbigt. Man tvivlar på sig själv. Ångest... (faan för ångest!)

Det är då det är så skönt att veta att man trots allt har den där finaste, bästaste, älskade som står där stadigt vid sin sida och fångar upp när man faller lite. 

Nån att luta sig mot, en varm och kärleksfull famn att krypa in i när man behöver.

Som skyddar en mot den stora stygga världen där utanför.

Och det är väl dit jag vill komma..

Vi finns för varandra, vad som än händer.

Hela världen kan rasa runt omkring, men så länge han håller om mig, så bryr jag mig inte.

Someday I´m gonna ask him to marry me.. Someday!