I lördags va vi på småstadsliv i Härnösand. Som väntat var det riktigt bra! Mycket bättre än vad man hade tänkt sig till och med.

Vi behövde få skratta lite, och det gjorde vi verkligen! :)

Tänkte dela med mig av lite bilder så att ni som inte var där får se lite av vad ni missade ;)

Johanna och Agneta

Så jävla stygg h*n är!!! Men ack så underbar!

Johanna skäller på Ingemar, i vanlig ordning..

Stånk-Tommy!!!

"De ä slut de här, riktigt slut!

 Ska jag lunsa på med stor-fan?"

"Jah, ja lunsar på med stor-fan!"

Den smått nervöse Kenta..

...Låter rädslan ta över och går loss på tigern.

Heh, snyggo! ;)

Städtanterna små :)

Jah...!?

Ingemar pratar blommor och bin med Venus..

Det lite udda jaktlaget..

Stånk-Tommy lär publiken att "hoppe rätt!"

"armarna utefter sidorna!!!"

En hoppande punlik... :) Otroligt roligt!

...

Å så hjärtat nere i hörnet då.. :)

Här har sjukdommarna avlöst varann.. Det började med en dunderförkylning hos barnen, sedan en släng av magsjuka och nästan direkt efter kom den andra förkylningen.. Först sonen, sen dottern. Dottern är mer eller mindre klubbad just nu. Det är över två veckor sedan som någon av dom var på skolan eller dagis. Inte ok!

Daniel och jag har också haft känningar av förkylningen men det har inte riktigt brytit ut på någon av oss ordentligt, än!

Igår var det dags för en tur på längdskidorna igen. Denna gången åkte vi ett något "lättare" spår. Ungefär lika långt som förra gången (tror jag), men lite planare.. Det var en del backar både uppför och nedför här också men inte alls lika långa och branta som i det spåret vi åkte sist. Därför passade vi på att åka på lite mer också, tog i lite mer och åkte liiite snabbare.

Mina skidor är några som varit med om bland annat stenåldern. Det är några som min mamma hittat på loppis(!?). Elan, elan är bra skidor, det är kvalité!

Sen spelar det tydligen ingen roll om dom är minst 30 år gamla och nästan lurviga under?! Näe mamsen, man kan inte bara kolla på märket. Dom kan ha vart bra en gång, men inte dom senaste 15 åren iaf!

Innan satt det ett par gamla och URDÅLIGA binningar på så när vi skulle åka förra året var jag rätt less när vi var typ en halvmil hemifrån. Jag har ganska allvarliga problem med en av fotlederna och när man har en så dålig utrustning att man kliver utanför skidan men hälen (den sämsta vinkeln som finns för min fot!) både på ut och insidan av skidan. Då blir man LESS!

Jag tog av mig skidorna och kastade dom rakt ut i skogen. Där hade dom legat kvar än idag om inte Daniel hade hämtat dom åt mig. Han tyckte inte att jag skulle plumsa hela vägen hem.. 

Eftersom jag inte är direkt seriös i mitt skidåkande har jag inte skaffat nya skidor utan jag bytte bara binningar och skor så funkade det lite bättre.

Tyvärr är skidorna (som sagt) väldigt gamla och väldigt slitna och stavarna är typ en dm för korta så all åkning blir ganska mycket jobbigare än vad den borde.

Så, igår då när vi hade åkt ungefär halva slingan och den jobbigaste biten var avklarad så hade jag blodsmak i munnen och kände mig väldigt nära att brista ut i gråt.. Ville bara komma tillbaka till bilen så vi kunde åka hem igen. Förkylningen som ligger och gror gjorde ju inte direkt saken bättre.

Men resten av biten var ganska lättåkt. Stannade en sväng och kollade pulsen också. Efter att ha stått stilla och "vilat" nån minut så var pulsen ändå uppe i 144 =/ (efter den LÄTTA biten!!) Hoops.. Efter det flöt det på fram tills vi hade ca 500 meter kvar till bilen. Där slog tröttheten till och jag var så slut i kroppen att jag knappt kunde hålla balansen. Var flera ggr på väg att tippa både framåt och åt sidan..

Så aldrig mer skidåkning när man börjar bli förkyld och är lite svullen i halsen!

Annars var det mysigt. Fick ju vara med Daniel.. Då är allt mysigt! :)

Vilket långt, tråkigt och egentligen meningslöst inlägg det vart. Men jag har inget bättre för mig ändå just nu.. :P