Igår var det storm. Typ.. Det blåste så jag trodde taket skulle lätta på huset ett tag!

När vi gjorde öppningen in från hallen till vardagsrummet större så tog vi också bort en dörr. Den dörren är stor, tjock och TUNG!

Daniel ville spara dörren för att se om den går att renovera. Den skulle ju kunna bli  riktigt fin!

Hur som helst.. Sen den togs bort har den stått ute på altanen i väntan på att våren ska komma så vi kan ta itu med fixadengamladörren-projektet.

Och där har den stått, stadigt! Den är ju så tung att vi nästan har problem med att flytta den tillsammans.

Igår då, eller snarare inatt när det stormade som värst så lät det precis överallt. Det dunsade och skakade och ja.. Trodde jag skulle få släpp en stund.

Till saken hör också att Daniel är bortrest för att jobba och jag hade istället Elin här som sällskap inatt. Vi är ganska duktiga på att skrämma upp varann, jag och Elin.. Ni kanske förstår vart jag vill komma?!

Det small iaf till ordentligt ett par gånger inatt och efter ett par timmars lyssnande på att vad det nu var som lät så beslöt jag mig för att gå ut och titta vad det var. Då hade den stora, tjocka, tunga dörren blåst omkull!

På huset sitter också en liten bod med en ganska liten dörr på, som stod och slog mot väggen.

Vart ändå lite lättad när jag sett att det åtminstone inte var en mördare eller nåt annat skumt som höll på med något ute på altanen. Men när jag åter parkerat i soffan så kunde jag ändå inte låta bli att skrämmas för alla ljud, trotts att jag visste vad det var som lät.

Ska jag vara sån här MED sällskap så undrar jag hur det kommer bli den dagen när jag faktiskt ska vara ensam på kvällarna, i ett stort 210 år gammalt hus.. Usch, hemska tanke.

Jag är inte rädd för huset i sig, tvärt om. Men det är allt det där UTANFÖR...