Känner mig vilset tillfreds.

Ur det här kommer jag gå stärkt.

Jag kommer stolt, men sårad, att bära med mig en ny erfarenhet.

Hold your head up high

And this pain will die

Somehow, somewhere, just try..

Jag har blundat länge.

Varit rädd att insikten om verkligheten ska slå undan mina ben.

Jag har hoppats att allt en vacker dag ska vara över.

Men hoppet svek mig. Jag insåg.

Ändå har jag alltid vetat.

Sedan dag ett.

Så står de där. De underbara som tar emot när man faller lite.

I tried to fight for so many years, I've tried
You brought me back to life, changed my world guided me.

I'm free, you are my saviour
I'm free, you are my guiding soul.

Jag ska följa min egen väg.

Noga se mig för innan varje nytt fotsteg.

Det är min tid nu.

I will not be forgotten, this it my time to shine
I've got the scars to prove it, only the strong survive
I'm not afraid of dying, everyone has their time
I've never favored weakness, welcome to the pride...

PMS <3 Emelie..Nä fy fan!

Fast att jag har en sån där dag då man egentligen bara vill lägga sig under täcket och gråta så känner jag mig samtidigt upplyft. Eller vad man ska säga. Befriad kanske?

Igår tog jag ett beslut om att släppa kontakten med dem som egentligen bara stjäl min energi och får mig att må dåligt. Samtidigt rök en kontakt som funnits med i hela mitt liv. Lite tungt, men samtidigt väldigt befriande.

Nu känner jag mig bara ännu mer tacksam över dem som verkligen får mig att må bra.

Att jag har Daniel vid min sida är något som jag knappt har fattat än. Han är min. Bara min. Jag älskar honom och han älskar mig (hur det nu går till). Hur som helst, han finns i mitt liv och det hoppas jag att han gör så länge vi lever.

I helgen har jag jobbat men när vi fick lite tid över så tog vi med oss vår fina vän Marina på årets sista utflykt till rotsidan. Där rastade vi kamerorna ordentligt, fikade och mådde förbannat gott.  

You rock my world!

(En bild med självutlösaren)

Idag har jag bytardagsfyndat och snart kommer mamma hit. Då tar vi en skogspromenad med barnen och finaste fröken Dövöra (hunden).

Ikväll åker hjärtat och glor på hockey med en kompis. Jag tänker köra ett Tre kronor rejs med mig själv så skiten tar slut nån gång (Är inne på sista säsongen så nu börjar det bli liiite tjatigt) och man kan börja på nåt annat ist.

Vi har fått tillökning i familjen.

Efter att Saga flyttat ifrån oss efter diverse problem så har vi (mest jag men lite Daniel också) varit sugna på en ny. Vi har dock varit lite skeptiska då det blev så in i helvete med problem när Sagan bodde här. Fast å andra sidan så var hon ju faktiskt inte frisk heller. Nåja..

Igår kom hon. En söt liten gulvit tös. Hon brummar som en liten traktor och sover inte gärna själv. Ibland måste man till och med gå och lägga sig med henne för att hon ska kunna somna.

På ett dygn har hon bott in sig ordentligt och börjar även att närma sig den gamla och ganska sura tanten med bättre och bättre resultat. Hon leker med barnen och vill väldigt gärna sitta på en axel på oss vuxna. Även när vi är uppe och går.

Här är hon.

Vi har funderat fram och tillbaka på namn och kommit fram till att Selma (eller Semla, det står oavgjort mellan namnen) nog är det bästa. Hittills i alla fall :)

I lördags var vi på Birsta. Tog en sväng in på BauHaus för att köpa tak till växthuset. Där hade de utförsäljning på tapeter. Och vi som är så där dööödligt bra på att impulshandla just tapeter. Så vart det.

Vi har ju filat lite på kontoret/gästrummet (Elins rum) ganska länge. Målat nån vägg, lagt det åt sidag, tagit en vägg till osv. Nu när det fanns ruskigt billiga och fina tapeter så kände vi att renoveringsnerven började klia på riktigt.

Det var dags att ta itu med kontoret.

Istället för den kalla "vanliga" vita som vi har överallt så köpte vi en hink med antikvit. Och sen blev det två rullar stormönstrad strukturtapet. En ny dammsuagare blev det också. Och helt plötsligt blev det roligt att dammsuga.

Hela söndagen grejade vi där inne. Spacklade, målade väggar, tak och lister och sent på söndagkväll kom även tapeten upp.

För att vara ett 210 år gammalt hus med inte en endaste rak vägg så blev det väldigt fint.

Tidigare var det en 40-tals tapet som blivit gul efter 50 år av inomhusrökning.

Vi är väldigt medvetna om att man egentligen inte ska ha fondvägg längre. Det är en passerad historia vid det här laget. Men det struntade vi fullständigt i.

Har vart sjukt opepp de senaste dagarna. Kan ha att göra med en sjuhelsikes pms.

Men det är inte direkt upplyftande att bara sitta på arslet heller.

Slutade på tidningen i fredags för att övergå till att enbart frilansa. Blev uppbokad för jobb både fredag kväll, lördag kväll och söndag. Sen dess har jag gjort så mycket som ingenting.

I går var ingen bra dag alls. Var ett riktigt hormonmonster från den sekunden jag öppnade ögonen på morgonen till jag somnade på kvällen.

Idag vaknade jag och ville bara somna om igen, eller grina. Antingen eller.

Jag saknar att ha något att gå till varje dag.

Förstår inte hur i hela friden man kunnat sitta hemma utan att krypa ur skinnet tidigare? Fy fan..

För någon timme sen träffade tristessen mig som ett hårt jävla slag i huvudet. Är inne på dag nummer fyra i hemmavarandet och hade inga jobbpass inbokade förns på söndag kväll. Började längta enormt mycket efter Daniel som jobbar. Kände mig dessutom avundjuk på honom, som är den i familjen som har fasta arbetstider. Som inte behöver sitta och vänta på att bli uppbokad.

Sen blev jag överöst av skam i stället.

Klart som fan att jag inte kan va avis på honom! Vafan tänker man med liksom?

Dessutom gillar jag faktiskt att frilansa. Även fast det blir mest helger.

Skickade iväg ett sms till Daniel. Sa att jag längtar efter honom.

Typ tre sekunder senare fick jag frågan om jag kan tänkas jobba på lördag också.

SJÄLVKLART! Underbara jobbet. Det finns inget jag vill mer. 

Blev genast lite gladare. Men känslan av att vara ruskigt opepp kom tillbaka ganska snabbt. Det är ju inte förns på lördag!

En hel dag kvar emellan. En dag då man bara kommer ligga i soffan och tycka synd om sig själv i stället för att göra något vettigt. Hur ska jag stå ut?!

Som om det inte vore nog så är det höst. Som fan vad höst det är!

Det blir kallare och mörkare och i takt med att träden tappar sina löv så blir jag mer och mer grinig för varje dag som går.

Höstdepression skulle jag gissa på då det blir så här vid ungefär samma tid varje år. Bara snön kommer och det blir lite ljusare igen så brukar det ordna till sig av sig själv.

Behöver jag säga att jag saknar sommaren och nästan har börjat räkna ner till nästa års sommar redan?

Bilden är från i somras (jag har nåt skräp i pannan?). Vi tog en liten promenad uppför skuleberget. Det var varmt som fan och solen stekte på fint mellan varven, men oouf vad skönt det var.

Min lilla (då 3-årige) pojke var med. Han gick själv uppför hela berget. Sen tog vi slalombacken ner innan vi tog vägen mellan backen och ,där var vi hade parkerat bilen, tillbaka. Det blev en 4 timmars promenad och pojkvasken gick nästan hela vägen själv. Det var de sista 500 metrarna som småbenen strejkade och han fick åka på Daniels axlar istället. Sedan sov han gott i bilen på vägen hem. Lilla barn. Ibland blir man bra stolt.

Drömmer mig tillbaka, till varmare tider, solbränna, en drink i solen.

Till grillfester, härliga utflykter, pussas på en filt och till ett bättre humör..

Opepp ! ! !

... Som jag gör min sista vecka på tidningen.

Underbara tidningen. Underbara redaktionen. Underbara kollegorna!

Efter skolan hade jag ångest över att jag inte riktigt visste var jag skulle höra hemma. Då var det där, på media, som jag under många många år hade haft mitt hjärta. Det var där jag hade min andra familj.

Den ångesten satt i fram till den dagen då jag började på tidningen. Efter första veckan hade jag skaffat mig en ersättare till mediavux.

Förmodligen kommer jag aldrig mer att sätta min fot på en bättre arbetsplats. Det är på tidningen jag vill vara. Det är för den mitt arbetshjärta slår!

Därför är det med en otrolig sorg i hjärtat som jag på fredag gör min sista heldag som reporter på Tidningen Ångermanland.

De här månaderna har betytt mycket för mig.

Att jag fick den här chansen, det är helt otroligt. Jag har lärt mig så mycket.

Och nu vet jag ÄNTLIGEN vad jag vill göra.

Så här ska inte deppas så mycket. Inte än. Jag kommer att fortsätta som frilansare och ta alla jobb jag bara kan. Det blev tre jobb inbokade redan nu till helgen. Underbart!

Jag slutar klockan 16 på fredag.

Men jag kommer tillbaka redan tre timmar senare...

Daniel är krasslig, jag är krasslig, barnen är krassliga.. Eller ja, inte båda barnen men ett iaf. Men det bryter ju banne mig inte ut ordentligt nångång !!!

Daniel är trött och hängig, ont i halsen och lite var stans..

Jag har feber varenda kväll, en röst som sviker mellan varven, ont i örat, ont i halsen, i huvet, i käkarna, i lederna. Ont tamme faan överallt!

Humöret går hyfsat bra att hålla ordning på under dagtid, men sen på kvällen, hemma.. Oouuf!

Den lilla är trött nästan hela tiden han med.

Kul när vi är så här allihop. Kul för hon som (peppar peppar) inte är sjuk.

Det är underbart nästan jämt.

Vi har börjat se den gamla tant-serien "tre kronor".

Fem säsonger har vi snart plöjt oss igenom. Bara fem kvar.

Vad ska vi sen se på kvällarna? Rederiet?

Nu ska skruttsen stoppas i sängarna. Den lilla har redan legat avsmullen i soffan i över en timme. Sen byter jag av honom, kryper ner i soffan och rör inte ett finger till på resten av kvällen.

På lördag kommer en fotograf från Magasinet Tjejliv. Roligt men också lite skrämmande. Skriva för tidningar kan jag göra. Men när det ska handla om mig, om oss, om de mina, då blir det lätt lite jobbigt.

Hur som helst så är det lite spännande också att se vad det blir av det här.

Stay tuned!

Idag är en dag som jag mycket sent kommer att glömma.

Jag kommer minnas den här dagen som "dagen då jag riskerade livet för en bild"!

Så här var det:

Jag och fotografen gav oss ut för att hitta den perfekta platsen för att ta en bild.

Ni som är härifrån känner igen er i platserna vi var på, ni andra får helt enkelt tänka själva!

Först åkte vi till Skanskas grustag där vi parkerade och där det talades om för oss att det var älgjakt och att vi nog borde ha varselvästar på oss, svidade om till varselväst (jag tog den enda vi hade, fotografen fick va utan), GIGANTISKA gummistövlar i minst storlek 45 (mot mina 38 blir det typ en decimeters skillnad) och gav oss rätt ut i skogen. Vi gick och gick och gick och när vi väl var framme där vi tänkte att vi skulle kunna vara så fick vi svälja stoltheten och vända om istället. Vi var på helt fel ställe.

Vi traskade hela vägen tillbaka till bilen, först genom skogen igen och sedan genom världens lera på Skanska. Värre än så här kunde det väl inte bli?

HUH!

Istället for vi och parkerade bilen i en parkeringsficka efter vägen i Ödskurvorna.

Vi skulle uppåt (Nån som börjar förstå vart det här är på väg?)

Så vi klev ur, fortfarande i alldels för stora stölvar, och begav oss mot bergväggen. Vi siktade in oss på en stig, eller snarare en rutschkana (stavning?) efter väggen som vi trodde att vi skulle komma upp via. Det gick inte!

Den var storhal så vi beslöt oss för att ta den svåra vägen istället. Rakt upp. Där fanns det ju ända vissa "fästen" som sprickor i bergväggen och så..

Uppåt det bar och efter en bra stunds klättrande var vi uppe. Pustade ut, tog den där bilden och samlade oss för en minst lika krävande utförsklättring tillbaka till bilen. Fan va vi tyckte att vi var duktiga!

Fotografen gick först och hade bara precis hunnit börja på sin färd ner. Han satte handen mot marken och... OCH... Och bara en LITEN bit från hans hand kom en ORM fram i attackposition. Jag skrek ORM!!!! samtidigt gav den ifrån sig ett HÖGT väsande ljud. Fotografen tog ett ordentligt skutt ifrån platsen samtidigt som jag nästan slängde mig åt det motsatta hållet (uppåt alltså).

Jag började skaka och var bara sekundrar från att börja böla. Föreslog för kollegan längre ner att vi kanske skulle ringa räddningstjänsten så dom kunde komma och bära ner oss (mest mig). Jag ville då INTE bli uppäten av en orm på Ödsberget. Inte dö av att ramla ner heller för den delen!

Jag kunde knappt röra mig ur fläcken och det tog en bra stund innan jag (efter en hel del peppande från kollegan) tog lite mod till mig och gick några meter.

Sedan gick det fort utför berget. Kollegan gick först och jag kom väldigt fort efter. Så fort att jag vid ett tillfälle råkade putta till honom lite vid en klibbavsats när jag inte fick stopp tillräckligt fort. (Ni vet som hyenorna i lejonkungen typ). Tack och lov så gick det bra. Det var bara hans ryggsäck som jag krockat lite med. Han märkte knappt någonting :)

Rutschkanan (stavning igen?) där vi först försökt gå upp, men minnlyckats, fick bli sista snutten av vägen ner.

Tack och lov för de stora gummistölvarna, det gled bra på dem!

Väl nere gick det upp för mig att jag först överlevt en ormattack (typ) och sedan klättrat i berg, både upp och ner, utan att halka på mossan och slå ihjäl mig.

Och allt detta för EN bilds skull och dessutom med feber..

En tapperhetsmedalj hade varit på sin plats. Faktiskt!

Ett diplom till mig och kollegan för "veckans insats" åtminstone.