Här har sjukdommarna avlöst varann.. Det började med en dunderförkylning hos barnen, sedan en släng av magsjuka och nästan direkt efter kom den andra förkylningen.. Först sonen, sen dottern. Dottern är mer eller mindre klubbad just nu. Det är över två veckor sedan som någon av dom var på skolan eller dagis. Inte ok!

Daniel och jag har också haft känningar av förkylningen men det har inte riktigt brytit ut på någon av oss ordentligt, än!

Igår var det dags för en tur på längdskidorna igen. Denna gången åkte vi ett något "lättare" spår. Ungefär lika långt som förra gången (tror jag), men lite planare.. Det var en del backar både uppför och nedför här också men inte alls lika långa och branta som i det spåret vi åkte sist. Därför passade vi på att åka på lite mer också, tog i lite mer och åkte liiite snabbare.

Mina skidor är några som varit med om bland annat stenåldern. Det är några som min mamma hittat på loppis(!?). Elan, elan är bra skidor, det är kvalité!

Sen spelar det tydligen ingen roll om dom är minst 30 år gamla och nästan lurviga under?! Näe mamsen, man kan inte bara kolla på märket. Dom kan ha vart bra en gång, men inte dom senaste 15 åren iaf!

Innan satt det ett par gamla och URDÅLIGA binningar på så när vi skulle åka förra året var jag rätt less när vi var typ en halvmil hemifrån. Jag har ganska allvarliga problem med en av fotlederna och när man har en så dålig utrustning att man kliver utanför skidan men hälen (den sämsta vinkeln som finns för min fot!) både på ut och insidan av skidan. Då blir man LESS!

Jag tog av mig skidorna och kastade dom rakt ut i skogen. Där hade dom legat kvar än idag om inte Daniel hade hämtat dom åt mig. Han tyckte inte att jag skulle plumsa hela vägen hem.. 

Eftersom jag inte är direkt seriös i mitt skidåkande har jag inte skaffat nya skidor utan jag bytte bara binningar och skor så funkade det lite bättre.

Tyvärr är skidorna (som sagt) väldigt gamla och väldigt slitna och stavarna är typ en dm för korta så all åkning blir ganska mycket jobbigare än vad den borde.

Så, igår då när vi hade åkt ungefär halva slingan och den jobbigaste biten var avklarad så hade jag blodsmak i munnen och kände mig väldigt nära att brista ut i gråt.. Ville bara komma tillbaka till bilen så vi kunde åka hem igen. Förkylningen som ligger och gror gjorde ju inte direkt saken bättre.

Men resten av biten var ganska lättåkt. Stannade en sväng och kollade pulsen också. Efter att ha stått stilla och "vilat" nån minut så var pulsen ändå uppe i 144 =/ (efter den LÄTTA biten!!) Hoops.. Efter det flöt det på fram tills vi hade ca 500 meter kvar till bilen. Där slog tröttheten till och jag var så slut i kroppen att jag knappt kunde hålla balansen. Var flera ggr på väg att tippa både framåt och åt sidan..

Så aldrig mer skidåkning när man börjar bli förkyld och är lite svullen i halsen!

Annars var det mysigt. Fick ju vara med Daniel.. Då är allt mysigt! :)

Vilket långt, tråkigt och egentligen meningslöst inlägg det vart. Men jag har inget bättre för mig ändå just nu.. :P

Ikväll blir det teater för Daniel och mig. Vi ska se småstadsliv! :) Det kommer bli grymt roligt.. För visst finns det inget sjukare/roligare än Småstadsliv?! Dom gör det så himla bra, och vi gillart!

Ja det är som ni säkert redan vet sportlovsveckan här.. Då skulle vi ha gjort massa skoj, åkt skridskor, skidor, kanske vart lite på badhuset.. MEN sonen har varit sjuk i över en vecka. Himla skojsigt! =/

Vi började med en dunderförkylning, som avlöstes av magsjuka uuäh! och sedan var det dags för en megaförkylning, igen! Och mycket värre denna gången..

Så vårt sportlov har gått ut på att sitta på arslet, INOMHUS! Yeah...

Dottern fick åtminstone åka till sin mormor för att kunna roa sig lite den här veckan. Dom har iaf hunnit med en del sportlovsaktiviteter. Åkt skidor, både på längden och på tvären (höll jag på att säga) men menade så klart utför. Pimplat och grejat.. Lite avis!

För att roa oss så mycket som möjligt utan att det skulle behöva vara fysiskt krävande så hade vi igår Disney-films maraton här tillsammans med Elin. Vi såg Skönheten och odjuret, kan inte förstå att jag inte gillade den när jag var liten!?

Sen såg vi Pocahontas, jisses vilken mysig film. Det hade jag glömt helt! Slutet är ju det finaste, när John Smith blitt skjuten och ska segla hem till England. Man riktigt känner hur dom tecknade figurerna känner. Jobbigt, hopplöst.. Förälskelse!! 

Nåja, vi båda "vuxna" blev smått blödiga efter att filmen var slut. Alltså så där kunde det ju inte få sluta, han måste ju komma tillbaka till Pocahontas, den där John Smith! Vi fick lov att leta reda på Pocahontas 2 också för att få se att det löste sig för dessa hopplöst förälskade tu.

OCH EN SÅN BESVIKELSE!!! Alltså 2an förstörde ju den första filmen..

Konstigt, triangeldrama, överdrivet och så går hon Pocahontas och blir kär i en ANNAN snubbe när John Smith "återuppstått från de döda".. Alltså, HALLÅ!?

Myspys känslan försvann direkt och det som man hoppats få återuppleva efter slutet på första filmen blev bara ett stort blött magplask! Usch nej.. 

Efter magplasket såg vi Aladdin, då vart iaf sonen som fått stått ut med diverse "tjej filmer" nöjd.. Äntligen en film men en kille i huvudrollen och lite action! 

Mitt under Aladdin kom dessutom min livskamrat hem.. Total lycka! Han är den bästa, min man! :) Sov som en liten prinsessa på hans arm och vaknade med en varm känsla i magen.. Finns det nåt bättre så säg!

Synd det bara är några dagar kvar tills han måste åka iväg igen, till vad som känns som andra sidan jordklotet för att jobba.. Kanske skulle ha kedjat fast honom så han inte kommer iväg nånstans innan dess? hm... Ganska lockande!

Igår var det storm. Typ.. Det blåste så jag trodde taket skulle lätta på huset ett tag!

När vi gjorde öppningen in från hallen till vardagsrummet större så tog vi också bort en dörr. Den dörren är stor, tjock och TUNG!

Daniel ville spara dörren för att se om den går att renovera. Den skulle ju kunna bli  riktigt fin!

Hur som helst.. Sen den togs bort har den stått ute på altanen i väntan på att våren ska komma så vi kan ta itu med fixadengamladörren-projektet.

Och där har den stått, stadigt! Den är ju så tung att vi nästan har problem med att flytta den tillsammans.

Igår då, eller snarare inatt när det stormade som värst så lät det precis överallt. Det dunsade och skakade och ja.. Trodde jag skulle få släpp en stund.

Till saken hör också att Daniel är bortrest för att jobba och jag hade istället Elin här som sällskap inatt. Vi är ganska duktiga på att skrämma upp varann, jag och Elin.. Ni kanske förstår vart jag vill komma?!

Det small iaf till ordentligt ett par gånger inatt och efter ett par timmars lyssnande på att vad det nu var som lät så beslöt jag mig för att gå ut och titta vad det var. Då hade den stora, tjocka, tunga dörren blåst omkull!

På huset sitter också en liten bod med en ganska liten dörr på, som stod och slog mot väggen.

Vart ändå lite lättad när jag sett att det åtminstone inte var en mördare eller nåt annat skumt som höll på med något ute på altanen. Men när jag åter parkerat i soffan så kunde jag ändå inte låta bli att skrämmas för alla ljud, trotts att jag visste vad det var som lät.

Ska jag vara sån här MED sällskap så undrar jag hur det kommer bli den dagen när jag faktiskt ska vara ensam på kvällarna, i ett stort 210 år gammalt hus.. Usch, hemska tanke.

Jag är inte rädd för huset i sig, tvärt om. Men det är allt det där UTANFÖR...

.. Ja så är det faktiskt! Ingen har dött, ingen är dödligt sjuk eller så. Utan det är jag som egentligen bara är otroligt fjantig.

Daniel har fått en ny arbetsort och börjar nästa vecka att jobba långt hemifrån, så pass långt att han inte ens kommer kunna pendla varenda dag. Jag borde egentligen vara glad för hans skull, som får göra nåt annat ett tag. Men det finns inget i det här som jag finner minsta positivt.

Jag är beroende (jag skojjar inte) av min man!

Ligger han inte bakom mig och håller om mig så kan jag inte sova. Inte alls faktiskt! Bara en sån sak..

Det gör riktigt ont att bara tänka på att han inte kommer kunna vara hemma hos mig på kvällarna. Att inte ha någon som sitter och ser på sitt (jävla) History chanel och Discovery och allt vad för skräp det nu finns.

Han hade kunnat fått sett på History-grejset dag ut och dag in i ett år! Bara jag fått haft honom hemma...

Fattar inte själv varför jag låter er veta det här egentlien.. Det är ju min personliga huvudvärk.

Ikväll, lagomt tills jag skulle borsta gaddarna på småttingarna, så ringde Daniel. Han var borta hos en kompis och hade precis sett världens norrsken och tyckte att jag skulle titta ut. Vilket jag gjorde. Genom sovrumsfönstret.

Det var bland det mäktigaste jag sett. Det var så skarpt och så ljust och var fullständigt knallturkost!

Så jag snabbade mig in till barnen som stod med tandborstarna redo. Tokborstade tänderna på dom (ajjabajja, inte fuska med bissingarna! Jag veet, men det här händer inte många gånger så det gäller att passa på!) snabbnattade dom så fort jag kunde, sprang ner, grabbade kameran och stativet, hoppade i Daniels tofflor och KASTADE mig ut. I samma veva kom styvsvärfar och parkerade på gården också.

Det hade kanske gått 3-4 minuter sedan jag såg skenet genom sovrumsfönstret. Men det hade redan mattats av..

Kvar var en strimma som sträckte sig över nästan hela himlen, så jag snabbade mig med att rigga för att iaf få nån bild av det hela. Lagomt tills kameran satt på stativet och jag skulle börja med inställningarna så blev det lite starkare igen och jag hann bränna av några bilder.

Under tiden stod både jag och styvsvärgubben och gapade.

Det var så vackert! Att se hur allt det här rörde på sig, blev starkare, mattades av, blev starkare igen och till sist nästan försvinna helt.. Helt makalöst!

Jag bjuder på en bild av norrskenet.. Visst är det helt fantastiskt grymt?

Igår tog vi en lite längre tur på skidorna Daniel och jag. Det var uppför så gott som hela vägen förutom en liten snutt på slutet där det faktiskt va lite nerför nån kilometer.Tror allt att jag mest klagade hela vägen. Stavarna är ungefär en dm för korta så uppförsbackarna blir ganska jobbiga. Dessutom hade jag redan en sjuhelsikes träningsvärk i magen sen i torsdags.

För övrigt var det ganska skönt att vara ute. Och sällskapet gjorde det bara ännu bättre. Han är bra söt min gubbe!

Dessutom är han sådär underbart knäpp ibland. Precis som man måste vara!

Jag får fortfarande fjärlilar i magen när jag tänker på honom. Han är min stjärna.

När vi kom hem sprack det upp och solen kom fram så vi tog oss en kaffe+muffin på altanen i vårsolen. Det var skönt!

Ganska mysigt att kunna sitta ute nu. ÄNTLIGEN är våren här!

Jah.. Som rubriken lyder!

Det här måste vara den värsta helgen på jag vet inte när!

Det hela började igår morse. Medans jag fortfarande låg och snarkade så startade Daniel dagen med gå på toaletten.

Jag vaknade då av att det var någon som svor högt och länge inne på toaletten som ligger vägg i vägg med vårt sovrum.

Tänkte i mitt stilla nyväckta sinne att det var slut på toapapper.

Ut från toan kom en mycket frustrerad liten herre som tog sig en snabb tripp ner på bottenvåningen för att lika snabbt komma upp igen. Vilket nästan övertygade mig lite till att det faktiskt var toapappret det satt i.

Ända tills han tittade in i sovrummet. Han var allt lite upprörd och nästan lite blek.

Då talade han om för mig att vattnet hade frysit. Big surprise!

Vi visste ju att vattnet kunde frysa, men vi hade klarat dom tidigare köldknäpparna så vi hade nästan börjat andas ut och tro att vi faktiskt skulle klara oss genom resten av vintern med. Det är ju ändå inte så mycket kvar. Och vi hade ju ändå haft en badrumskran droppandes så gott som hela vintern.

Med detta kunde det väl ändå inte bli värre?

Hah!

Vi spenderade halva lördagen åt att försöka få tag i nån som kunde hjälpa oss med det här. Utan resultat. Tidigaste hjälpen skulle kunna komma idag kl 16 ungefär.

Så vi packade in barnen i bilen och for över med dom till min mamma där dom också fick stanna tills idag.

Det är ju inte så där himla spännande att vara utan vatten med två små toanödiga barn.

Sen bjöd vi bort oss själva på middag hos svärfar. Vi spenderade nästan hela kvällen där. Dessutom blev det några glass rött i soffan. Himla mysigt!

Tack för det! :)

Sen idag då.. Började dagen med att åka och hämta småttingarna hos min mamma. Sen vidare hem till storebror för en kopp kaffe. Har ju inte hälsat på honom sen han flyttade in i sin lägenhet för några månader sedan. Vi borde skämmes tammefan!

Nåja..

Efter kaffet bar det av hemåt för att invänta elektikern. Som för övrigt var här tidigare (innan jul) och hjälpte oss med el till hela övervåningen.

När vi kom hem möttes vi av detta:

Det som knappast kunde bli värre hade nu utvecklat sig till något som fick oss att tappa andan helt.. Bergvärmepumpen hade stannat. Inte bara stannat, det var nåt riktigt FEL på den också! Stannat har den ju gjort innan. Men det har aldrig stått nånting om larm och det har aldrig tidigare blinkat någon röd lampa.

GULP! Sa vi..

Det visade sig sedan ett en huvudsäkring hade gått. Så vi fixade den i hopp om att felet skulle fixa sig självt. Hjälpte inte... Vi startade om hela grejen. Hjälpte inte... PANIK!

Tillslut anlände vår lilla elektriker. Han kopplade på alla grejer han behövde för att tina upp vattenledningen, och tinade.. Sen skruvade han lös framstycket på bergvärmepumpen och fixade den också. Allt inom loppet av några minuter.

Han är helt enkelt bäst vår lilla elektriker!

Om du mot att förmodan skulle läsa detta så: PUSS PÅ DIG BENGAN! Du är min ängel! (idag iaf, och Daniel kommer ändå alltid först!)

Så låt oss säga så här:

Om Peter Forsberg är Gud så är banne mig Bengt Våglund Jesus!

(nu fick du lite reklam också!)

Avrundar med en bild på våra fina GRÖN-lysnade lampor på pumpgrejen. Utan varningslampa som blinkar, och inget text med: HP/MS-larm