Vad skulle jag göra utan min Daniel? ..Inte ett jädra skit!

Mitt liv skulle vara det tråkigaste.

Inte för att vi är så himla roliga just nu kanske. Vi sover, jobbar och äter, och det är i princip it.

Men med världens finaste, världens snällaste, världens bästa, blir det roligt att ha tråkigt.

Mitt stora hjärta.

Ikväll roar vi oss med lite bakning och sånt där. Kan ju vara bra så här dagarna innan jul.

Alltså jag bara måste. Jag KAN inte låta bli!

Jag är inte den som är elak så (lite skadeglad kanske, men vem fan är inte det?!) men alltså jag läste precis en sak som fick mig att skratta så jag nästan kissade på mig.

Det finns en person, som utger sig för att vara MYCKET påläst, och som är helt övertygad om att den vet allt om hur kommuner styrs osv (till saken hör att människan egentligen bara gissar sig fram till, låt oss säga allt).

Som dessutom har lyckats tuta i sig själv att den är EXPERT på allt som rör mediabranchen. Eller ja, som egentligen utger sig för att vara expert på typ alla områden som kan råka röra vilket samtalsämne som helst.

Och SPECIELLT på precis ALLT som handlar om vad som händer i den kommunen vi bor i.

Hur som helst. Den här människan ska tydligen vara såå nära bekant med typ alla mina kollegor på tidningen. Och den ska även veta EXAKT hur allt fungerar på de olika redaktionerna. Det är här missen kommer...

OM man nu är så insatt i hur allt fungerar på just DEN HÄR tidningen. Hur kan man då missa helt vad den faktiskt heter och helt ÖPPET och seriöst skriva diverse inlägg där tidningens "namn" omnämns?

Vad jag vet finns då ingen tidning som heter på det sättet, som den nu har utgetts för att heta. Iaf inte någon lokaltidning i den här stan.

Det jag stör mig på är egentligen inte själva felet i sig. Fel kan man göra, vem som helst, det är faktiskt ganska mänskligt. MEN den här människan, som är SÅÅ insatt, som känner alla på redaktionen såå väl (inkl. mig en gång i tiden). Man kan bara inte röra ihop det så här när man är "SÅÅ INSATT"!!!

Samtidigt som jag nästan kissar på mig av skratt mellan varven så blir jag rakt upprörd också.

Tidningen, eller redaktionen, eller hur man nu vill se det, står mig mycket varmt om hjärtat.

När någon (än en gång) så INSATT går emot sig själv på det här sättet genom att tala om den (som personen var så insatt i) och inte ens veta VAD DEN FAKTISKT HETER. Pinsamt. Verkligen. Det är nästan så JAG skäms.

Nu var det ett tag sedan det blev något bloggat igen. Som vanligt skyller vi på tidsbristen.

Veckorna går otroligt fort och jag har nu hunnit avverka 3 hela veckor på Gerdins Components in/utleverans.

Det låter inte särskilt avancerat att skicka iväg och ta emot gods (trodde att detta skulle bli en lätt match) men det är så otroligt mycket svårare än man kan tro. Förutom att ta hand om just leveranser så är där 100 olika arbetsuppgifter till som man ska klara av. Just exakt vad vi gör orkar jag inte gå in närmare på just nu. Då blir det ett jobbigt långt inlägg.

Hur som helst så åker vi hemifrån 05.55 varje dag och kommer inte hem igen förns närmare 17.30

Vilket innebär att vi varken hinner bädda sängen på morgonen, eller orkar städa när vi kommer hem på kvällarna. Det är bara middag, disk och lite slapp i soffan innan det är natten.

Därför blir det mycket tråkgöra på helgerna. Städ och tvätt. Och dessutom försöker jag jobba de pass jag får på tidningen också. Dock BARA på helgerna numer.

Man skulle kunna tro att vi inte gör mycket annat än jobbar och försöker hinna med hemmet, och vet ni vad? ..Det gör vi inte heller!

Så, idag är det lördag. En av de två dagarna i veckan som man hinner bädda sängen.

Jag har dammsugit hela kåken och nu försöker jag sitta på arslet så mycket det går för om mindre än två timmar åker jag och jobbar. Igen. Fast på tidningen.

Vid den här tiden, för exakt två år sedan, stod jag inne på toan i min pyttelilla två och fixade mig tillsammans med min underbara vän Marina (skillnaden var väl att den 5:e var en lördag den gången).

Två dagar tidigare hade jag presenterats för en kille. Några kompisars kompis. Vi skakade hand. Han hade världens finaste händer. Det var det första jag lade märke till eftersom jag inte riktigt vågade titta honom i ögonen.

Vi satt och sneglede på varann under några timmar där den dagen. Den där dagen som var två dagar innan.

Han var så jävla fin!

Det blev två dagar senare och jag skulle ha inflyttningsfest. Våra gemensamma vänner hade helt enkelt tagit sig friheten att bjuda med sig den här killen. Och lika glad för det var jag. Lite ögongodis kunde ju aldrig skada. Hur som..

Kvällen gick, vi blev lite fulla. Alliop blev lite fulla. En del blev VÄLDIGT fulla. Jag var någonstans där mitt i mellan.

Som på beställning tyckte en av våra gemensamma vänner att "Men en liiiten puss kan vi väl få se!?". Mest på skoj tror jag att det var. Men vi båda tog det väldigt allvarlig. Sagt och gjort..

Sen den sekunden har jag inte kunnat slita mig ifrån honom. Kudden som han i början hade när han sov hos mig kunde jag inte förmå mig att plocka ut ur näsan. Han luktade ju så gott!

När han farit hem på kvällarna, eller åkt till jobbet på mornarna så kunde jag ta hans kudde och sitta och lukta på den i evigheter. När jag tillslut grät av saknad (mycket tack vare kudden) så insåg jag att jag var kär. På riktigt.

Det var en känsla som jag inte hade känt på bra många år och det kändes så bra.

Jag har älskat honom sedan den dagen för exakt två år sedan. Och det blir mer för varje dag som går.

Han är mitt allt. Min bästa vän, min stöttepelare, mitt lyckopiller, min drog.

Idag skulle jag dö utan honom. Jag skulle dö för honom!

Vi gör allt tillsammans (utom tränar, för just nu är det hans grej).

Vi inte bara bor, sover, duschar, äter, skrattar och gråter ihop. Numer är vi även kollegor. Iofs så är vi på två olika avdelningar och ser bara varann som hastigast under en arbetsdag. Och på lunchen då förståss. But still..

Daniel, Jag älskar Dig över allt annat.

Idag, imorgon och för alltid!

Här är några av de bilder som vi tillsammans hamnat på under åren som gått.

Nu äre klart. Nu är jag anställd PÅ RIKTIGT!

Det där med att städa är inte riktigt min grej. Nog för att man tagit tag i saken ändå, men gillar det gör jag då INTE!

Men idag känns allt lätt. Så jag ser nästan fram emot att plocka fram städattiraljerna och städa utav bara helvete.

I år hade vi bestämt att adventgrejorna inte skulle få komma fram förns idag (dagen före första advent). Men igår kväll kunde jag inte hålla mig längre. La några timmar på gardinstrykning och medans finaste hjärtat dog lite i soffan passade jag på att klättra omkring i fönstrena och byta gardiner och allt sånt där. Hann dock bara med två av rummen innan klockan blev för mycket.

Så idag medan Daniel och bästa svärfar leker flyttgubbar med Elin så tar jag och skruttarna resten. Och bakar pepparkakor.

Nu känns hela världen lätt att leva med. En stor tyngd någonstans där inne i bröstet har lättat och en ännu stärre spärr har släppt. Det är en sån otrolig lättnad att man ska slippa oroa sig för hur många arbetspass man ska bli uppbokad på, hur kommande månad ska se ut. Det har varit så tungt att aldig veta säkert. 

I och med att beskedet kom i onsdags har jag gått runt och varit gråtmild nästan dygnet runt. Får verkligen anstränga mig för att inte börja böla.

Det räcker med att jag ser på Daniel och påminns om vilket fantastiskt liv vi har tillsammans, att barnen säger nåt gulligt, eller att jag helt enkelt kommer på att framtiden kommer att se väldigt annorlunda ut.

När allt var klart skrev jag ett inlägg på facebook, vilket redaktören på tidningen kommenterade och undrade om jag ändå kunde vara kvar på tidningen. Det var första gången som tårarna kom. Självklart (!!!) kommer jag att vara kvar på tidningen så mycket jag bara kan och orkar. Underbara tidningen, underbara redaktionen. Där har jag lärt mig så mycket. Och även om jag inte förstog det först, så har jag vuxit otroligt mycket som person sedan jag började där. Den kommer jag inte att lämna i första taget.

Känns som om det blir väldigt mycket inlägg om jobb nu. Men det får ni nog stå ut med ett tag till. Det är länge sen jag var så här glad över något! :)

Ännu en så gott som sömnlös natt har passerat. Tankarna snurrar och det går verkligen inte att komma till ro fast att det sticker i ögonen av trötthet.

Hur gick det till? Vad var det jag gjorde under helgen och som var så bra?

..Självförtroendet kan verkligen inte vara det bästa. För istället för att bara vara hysteriskt glad (vilket jag givetvis är) så måste jag också ifrågasätta min (uppenbarligen braiga) insats  och deras beslut. Analysera lite liksom.

Lagom tills det är läggdags på söndagkväll så kanske poletten trillar ner. Eller kanske på måndag morgon. Men tills dess kommer jag att fortsätta att gå runt och antingen gapa som en fågelholk eller sväva bland molnen.

Nu är det bara att luta sig tillbaka och se vad som händer, slappna av och njuta av medvinden.

Det går bra nu!

Sakta men säkert, efter diverse hysterisa fnitteranfall och en så gott som sömnlös natt, så börjar det gå upp för mig att det faktiskt är på riktigt. Jag drömmer inte. Det är nu det händer!

När Daniel igår skickades hem med papper som skulle fyllas i, om personnummer och kontonummer och storlek på "uniformen" och så, då vart allt plötsligt väldigt verkligt. "CHECKLISTA - NYANSTÄLLD PERSONAL" stog det på papprena. Kan ni förstå? ..Nä tänkte väl det! För det har som sagt vi också svårt för.

Hur som helst. Idag har jag snusat på nybakt bebis. Så liten, så söt! Har verkligen mina jättar vart så där småa en gång? ..Öhm, inte vad jag minns iaf. Visserligen vägde faktiskt mina några hekton mer men ändå.

Kameran följde iaf med och den stolta storasystern på snart 4 år posade fint med den lilla så jag fick ta några bilder. 

Till helgen är det första advent och Elin kommer hem för sista gången. På söndag åker hon tillbaka till Egypten för att spendera sitt andra vinterhalvår där. Tomt kommer det bli. Men nu kan vi ju det här så förhoppningsvis blir det inte lika känslosamt som förra gången :P

Nu är det någon som ropar. Måste vara tvätten!?