Kan lugnt säga att det är länge sedan humöret var så förbannat dåligt som det är idag. Och att det dessutom inte är alla dagar man tvingas hämta hem barnen med poliseskort. Allt för att en enda människa, trots tonvis med varningar, inte har vett nog att se till att ungarna inte ska behöva ha kontakt med, och umågs med, aktiva missbrukare. 

Det här övergår mitt förstånd så till den milda grad att jag tror jag blir tokig på riktigt. 

Vad hände med självbevarelsedriften? Och vad hände med barnens bästa?! ..Ibland undrar man ju. 

Folk har inte med det här att göra, men det skiter jag fullständigt i. För nu är tålamodet är SLUT. 

Jag har tigit, skyddat och förskönat i tillräckligt många år. Till slut orkar man helt enkelt inte mer..

Rätt som det var så började det att regna.

Barnen tog varsit paraply och gick ut och dansade.

Och huxflux så slutade det att regna.

Alvin skrattade så jag trodde han skulle kissa på sig och Julia verkar ha missat att hon faktiskt bara är 8 än så länge. Handen på höften, vicka på stjärten och pluta med munnen. Jah! Det ska börjas i tid.. :)

Men jösses, en uppdatering idag med!? Det var länge sedan det skrevs så frekvent här som nu.

Jag glömde ju berätta en sak igår!

Som ni kanske minns brann vår kära saab upp i vintras. Då köpte vi en gammal skruttbil som vi kunde frakta arslet i så länge. Så länge visade sig bli ett helt halvår. Nästan på pricken. Vi missade med en dag.

Hur som helst. I torsdag hämtade vi vår nya pärla. Här är den!

Min son Alvin har en bästis, som heter Bittan. Hon är en zebra-björn. Han fick henne när han slutade med nappen och sedan den dagen har hon varit en del av familjen.

Alvin älskar Bittan. Och Bittan älskar Alvin, förstås.

Hon brukar få följa med nästan överallt. Oftast till dagis.

I fredags glömde han henne där. Det var okej tyckte Alvin. hon kunde få sova där över helgen. Men visst skulle han sakna henne, eftersom det tydligen kan vara väldigt svårt att somna om man inte får skeda med sin absoluta favorit-älskling.

Hur som helst. I morse var Alvin extra glad att åka till dagis. Bittan satt ju på hyllan och väntade på honom.

Han skuttade in på dagis, sa "Hej och god morgon" till fröken och fortsatte sedan i rask takt mot hyllan. Nästan framme pep han fram "BITTAN". Herrege, han hade saknat henne så.

Men glädjen blev kortvarig. På hyllan fanns ingen Bittan. Bara ryggan..

Vi berättade för fröken om den hemska upptäckten. Att Bittan var borta. Men Alvin var säker på att det var på dagis han hade glömt henne. Han blev hemskt ledsen och var väldigt nära gråten när fröken tog med honom till fönstret så han kunde vinka av mig. Hon lovade att de skulle gå på Bittan-jakt, så fort jag hade farit mot jobbet. Det tröstade Alvin något.

Men här hade mitt mammahjärta redan börjat blöda. Min stackars lilla pojke hade kanske förlorat sin allra bästa vän, och Bittan kanske fanns på någon mörk och hemsk plats, alldeles ensam och jätterädd och det fanns inget jag kunde göra. Jag hade gärna stannat kvar där och hjälpt till att leta efter Bittan även om det så skulle ha tagit hela dagen. Men Daniel väntade i bilen. Det var bara att bita ihop och fara.

Hela dagen har den stackars Bittan funnits med mig i tankarna och jag har funderat över vart hon skulle kunna finnas. Jag berättade om Bittan för en kollega och kände hur det stockade sig i halsen. Måtte de inte ha funnit henne, tänkte jag.

Väl tillbaka på dagis, efter jobbet, var det första jag fick höra att Bittan hade kommit till rätta. Hon hade legat och vilat inne på fel avdelning. Mitt hjärta kändes genast mycket lättare och det var precis som om alla världsproblem blåstes bort. 

Ikväll somnade Alvin gott, med Bittan på armen, precis som det ska vara <3

Så har den allra sista semesterdagen passerat. Fyra långa veckor har gått och jag saknar verkligen att jobba. Min kropp behöver det. Min hjärna behöver det. Annars blire bara pannkaka. 

Vi startade semestern med en sju helsikes personalfest fredagen den 29:e Juni. Har nog aldrig varit så bakis som efter den där festen. När jag vaknade på måndagen tänkte jag Det kan inte vara sant!!! Jag var fortfarande "sjuk" efter festligheterna.

Samma kväll blev jag jätteförkyld. Hostade och snörvlade i en vecka. Sen kom febern som ett brev på posten. Fick tom sjukskriva mig under hela min andra semestervecka. Till helgen där mådde jag lite bättre så vi drog iväg på en tältsemester till Dalarna. Emil var med, så klart. Vad vore en tältsemester utan Emil?

Natt nummer ett och två gick bra. Men efter tredje natten hade min förkylning, med tillhörande feber, tagit om.

Åkte hem och snörvlade resten av den veckan med. Apkul, verkligen.

Sen i lördags blev det bröllopsfest. Mycket trevligt!

På tisdag började bilen att ryka väldigt underligt när vi svängde ut från en affär. Vi stängde av och nästa gång vi startade så var röken borta. Men min hjärna (som det iofs spökar i) hann transportera mig tillbaka till den där morgonen i februari. Då vi vaknade till bilen som stod i lågor. Panik, ångest och allt möjligt hann gå igenom mig inom loppet av några sekunder. Hemska känsla. Hemska hjärna.

Sen hade vi suttit och spanat på vädret efter en mulen dag att spendera i Sundsvall för presentshopping inför sonens födelsedag nästa vecka. Onsdagen skulle, enligt min apdåliga väder-app, bli sämre. Då skulle vi åka (Onsdagen blev typ varmaste dagen på hela sommaren).

Brummade iväg. Lämnade barnen hos deras mormor och när vi skulle åka vidare därifrån blev det samma jävla skitmoln, när vi startade bilen, som dagen innan.

Blev en sväng till styvfar som är bilmekaniker och det visade sig vara turbon som var väldigt nära döden. FÖRBANNAT! Satans gammbilar. Nu kommer vi aldrig kunna sälja saaben.

Det blev alldeles för mycket pengar utlagda på en bil som egentligen är alldeles för gammal. Men nu står han hur som helst på verkstan igen.

Vi har som vanligt turen på vår sida. Inte.

Denna allra sista semesterkväll spenderades på andra sidan viken, hos fina vänner. Lite vin/öl för oss vuxna och lek för barnen. När klockan började bli läggdags gick jag och barnen hem. Daniel lämnade jag kvar. Så jag fick ta hand om köket lite. Mest för att kunna poppa min egen musik, som Daniel inte är fullt lika förtjust i som jag. Och sjunga, eller yla, i diskborsten. Typ.

Trots allt mår jag bra nu!

ÄNTLIGEN blev det semester! Helt underbart. Vi behövde lite vila.

Vad har hänt sedan sist?

Jag har hunnit bli gudmor till världens finaste guldklimp. Josefin heter hon, är snart åtta månader och det gosigaste som finns.

Annars har det inte hänt så mycket förutom att vi, innan vi gick på semester, hann med ännu en impulsrenovering. Den här gången var det köket som fick sig ett facelift. Vi valde att behålla de gamla 50-tals stommarna och luckorna. Golvet var inte helt gammalt så även det fick vara kvar. Inte heller spisen behöver pensioneras ännu. Men resten är (snart) gjort.

Naturligtvis så ville jag sprutmåla luckorna. Sagt och gjort. Fast efter fjärde luckan skar kompressorn så det blev inte så mycket med det om man säger så.

Hur som helst så har de, provisoriskt, beige-målade luckorna blivit vitlackade.

Kaklet som vi hade har jag dött åt varenda dag i ett och ett halvt år så det var bland det första jag beställde hem. De gamla plattorna var 25*25 cm. De var beige och räfflade och hade stora fula blommor men någon konstig struktur. Desstom fanns det inte ens nån fog... (Öööh!?)

De nya är små, rättare sagt 10*5 cm, och vita. Och det är inte kakel, utan klinker. Till det har vi en mörkgrå fog. Jättefint!

Sen drog vi på IKEA, underbara IKEA, och köpte en ny fläkt. En rostfri med kåpa istället för den gamla gulnade inbyggnadsfläkten som inte ens gick att ta isär och rengöra ordentligt. Passade på och köpte en sån där lysgrej och elkontakt som man har ovanför diskbänken också så vi äntligen fick bort det äckliga lysröret där. Hatar lysrör. På riktigt.

Samtidigt gjorde vi BauHaus. Nya tapeter och bänkskivor blev det där. Ekskivor! De gamla var spånplattor med, heter det folie? Som skulle föreställa marmor.. Inte okej.

Sen blev det byggmax för införskaffning av spont så Daniel tillslut fick sin bröstning.

Vi levde i ett helt otroligt renoveringskaos i två veckor. Igen. Efter typ fjärde dagen började jag att fundera på vad i helvete jag hade gett mig in på. Och inte för att skryta eller så, men jag gjorde nästan allt själv. Utom eldragning och upphängning av fläkt och lite småfix. Kapade bänkskivorna gjorde jag inte heller. Det tordes jag inte.

Det var första gången jag kaklade och med tanke på att vi har en halvskev timmervägg bakom så tycker jag att det vart helt okej. Inte helt rakt på alla ställen, men vafan, det ska väl vara lite hemmagjort iaf? Skulle vi ha fixat väggen så den blev rak hade vilken metod som helst byggt så pass mycket att det inte hade gått ihop med diskbänken nedanför.

Kvar att göra nu då?

Vi väntar fortfarande, efter flera veckor, på nya elkontakter, strömbrytare och sånt. De skulle egentligen ha kommit för länge sedan. Men de vi skulle köpa dem av hade tydligen lite strul med sin leverantör. Så typiskt. Sen ska vi byta vattenkran också. Kylskåpet ska också bytas, och micron. I övrigt är det klart.

Här kommer iaf lite bilder. Det finns några bilder här i bloggen någonstans på hur det såg ut innan. Får jag gissa så skulle jag säga att de finns i början av dec 2010. Den som vill se får leta själv.

Själva "köksdelen".

Lite närmare. Här syns det nya lyset :)

 Åt andra hållet. Jag ÄLSKAR verkligen tapeten!!! Och nu ser jag att ena luckan är öppen. Det bjur jag på.

Tredje väggen. Massa skräp, men det där är våran källsorteringshörna. Eller vad man ska säga.

Klockan är en födelsedagspresent från bästa svärfar och hans fina dam. Passar som handen i handsken!

Äntligen kom våren till Norrland och vi var genast tvungna att dra igång ett bygge igen. Fast bara ett litet projekt.

Uppdaterar med info och bilder senare :)

Tänkte bara tala om för dig, som maniskt läser den här bloggen, att det är dags att ge upp nu.

Eftersom allt vi säger ger dig ny energi till att gå liite mer på djupet, gå nåågra steg längre och kränka jääävligt mycket mer, så tar vi det den här vägen ist. Eftersom du redan sett till att göra det här offentligt så svarar jag nu med samma mynt. Bara något sjysstare..

Och eftersom du redan säger att jag "hängt ut" dig både här och på Facebook så kanske jag ska börja göra verklighet av dina anklagelser. För det första, det är bara att skrolla ner här sedan. Hittar du ett inlägg där jag hänger ut dig så, ja vad ska jag säga, då blir jag fan impad! Sedan facebook. Ni som har mig på facebook, när hängde jag ut någon? Med namn och hela rubbet? ..Låt mig tänka. Hm, aldrig..

Dom säger ju, Be careful what you wish for cause you just might get it all.

Så snart kanske din "önskan" går i uppfyllelse.

Jag kanske ska berätta om det här livet, helt utan neddragna gardiner. Det skulle inte vara att hänga ut någon. Men du som vet skulle nog tycka att det var jobbigt och du skulle garanterat känna dig uthängt. Även om ditt namn aldirg skulle nämnas. Eller, en bok kanske vore att föredra?

Hade jag vart du så hade jag, som minst, legat med täcket över huvudet nu och GRÅTIT! För vad jag gjort och utsatt en annan människa och familj för.

Hade jag däremot haft något samvete i kroppen så hade jag traskat in på närmsta järnhandel och köpt ett ordentligt rep. Vad jag hade gjort med det hade framtiden fått utvisa.

Jag undrar lite, vart är det du vill komma med det här? Höja dig själv till skyarna? ..Då kan jag tala om en sak. Det du gör, gör bara att folk undrar ännu mer vad fan det var som gick snett där uppe. Fan blev du tappad som liten eller? Din taktik funkar alltså ganska dåligt. Och hur kan du sedan komma med massa mail och sms om försoningar? ..ÖÖÖÖH!!??

Hur tänkte du nu?

..Dag ett håller du dig strikt till din "plan" och dina turneer. Dag två vill du att jag ska förlåta. Dag tre har du utvecklat en ny taktik. Jag förstår inte.

Den som kan berätta för mig hur det är ställt i det där huvudet kommer jag vara evigt tacksam.

Så här är det, Du har INGET mer här att hämta. Inte hos någon av oss. Varje dag önskar jag att jag sluppit ha en sån som dig i mitt liv. Varje dag vaknar jag och minns. Varje dag förbannar jag den jävlen som kom på att vi skulle ingå i varandras liv. Varje dag!

Blod är i min värld inte tjockare än vatten. Bara klumpigare.

(Och så undrar jag vidare, vem har jag hängt ut nu? Någon som kallar sig för "Du" kanske?)