Igår kom vi nog ÄNTLIGEN fram till vad vi vill ha i gästrummet/på kontoret.

Vi vill ju ha ett kontor med stil. Det ska kännas riktigt fräscht och riktigt härligt att bara komma in i. Det ska vara ett rum där man VILL spendera tid och där man trivs.

Just nu är det bara ett 50 år gammalt rum (minst!) där en vägg har slagits igen. Så 3 av väggarna är fult beige-randiga med en ful board uppe vid taket. Usch för board! Finns det något som är mer ute nu så säg!

Sen är den fjärde väggen endast en gipsvägg. Vi har prioriterat bort det här rummet då vi har tyckt att det har varit viktigare att få till det på andra ställen först. Och det är det fortfarande, men vi har ju inte ens vetat hur vi vill ha det här inne innan.

Men nu så!

Jag har länge sagt vitt vitt VITT! Jag älskar vitt och skulle LÄTT kunna ha alla rum helt vita. Men Daniel delar inte riktigt den uppfattningen med mig.. Han vill ha färg och varmt och mysigt och ja.. Men för det behöver man väl inte ha massa färg på väggarna?! Det räcker väl med att ha färg på det man stoppar in i rummen. Eller...?

Igår la jag iaf fram den helt briljanta idén med vita (så klart!) väggar, men för att få in färg och lite värme så kan man slänga in en fet heltäckningmatta i nån mysig färg. Typ i grönt. Eller kanske i grått? Och jag tror han nappade. Rejält! Det verkar verkligen som att han tyckte att min idé här var super!

Jag tänkte mig då nånting i stil med det här under!  

Fast då inte fullt lika mycket grönt, eller vilken färg vi nu vill ha.

Tjusigt huh? :D

Nu är barnen hemma. Jag har sovit några timmar (vilket jag inte direkt blev piggare av) så nu ska vi parkera oss framför barnvakten (tn:n) igen och viiiilaaa! För sen lär det behövas en hel hink med energi för att få till nåt ätbart också..

Det sista som hände igår innan vi intog liggläge i sängen var att jag stoppade i mig mina smärtstillande. Det tog en liten stund innan dom hade börjat verka riktigt men när dom väl tog så somnade jag gott i den skönaste famnen jag vet.. Min Daniel, mitt ljus!

Sov hårt och drömmlöst fram till 4-5 nångång då jag vaknade av att värken var på väg tillbaka. Men det hade ännu inte hunnit bli outhärdligt så jag lyckades somna om en stund till. Vaknade sedan av väckaren. Stängde av den och tänkte kliva upp och ta mina piller, men lyckades somna om en stund till. Skulle inte ha gjort...

När jag vaknade till på riktigt sen så var det på vippen att jag började storböla på riktigt. PAIN!!! Så in i helvete.. Hade så ont så jag skakade och klarade nästan inte att bara lyfta telefonen och ringa dagis och skola för att meddela att barnen skulle komma tillbaka idag.

Idag skulle nämligen min snälla far ställa upp och skjutsa för att dom skulle kunna komma iväg. 

Det har nu gått nästan en vecka sedan insjuknandet. Och visst är jag bättre. Men det är den här jävla värken överallt! Känns precis som benhinneinflammation, fast överallt! Armarna, käkarna, ryggen, axlarna, nacken, benen... Armarna och händerna är värst.

Och trots överdosen i söndags så har jag fått lov att börja med dom smärtstillande igen. Fast i en betydligt lägre dos. Utan dom skulle jag inte stå ut nu..

Var till doktorn igen i tisdags för lite mer provtagningar och så. Och det känns som att jag fick dödsdomen där. Fick berättat för mig att jag mer eller mindre kommer må så här i 2 och kanske tom 3 veckor till. Snabbsänkan hade iaf gått ner från omätbart hög (ja den var högre än vad dom kunde mäta till i lördags) till 140. Bättre alltså, men fortfarande väldigt hög..

Sen är det ju bara att hoppas på att proverna inte visar på nåt mer..

Det enda jag längtar efter nu är att slippa värken. Tröttheten kan jag stå ut med, men att antingen gå omkring och vara småfull på tabletter eller ha sån värk att man inte kan stå, är jag så grönjävla less på nu.

Daniel fyller år på lördag så hoppas på att må lite bättre tills dess. Kan bli jobbigt med gäster annars.. Om inte så är det bara att bita ihop.

Nu ska jag ta mitt täcke och bädda ner mig i soffan framför tv:n och förhoppningsvis somna en stund innan barnen kommer hem igen.

Daniel fick som sagt vara hemma och vaba med sonen i måndags. Och vama med mig också för den delen (vam = vård av mamma). Så blev det även igår..

Jag är allt på bättringsvägen, men är ändå väldigt dålig för att vilja kalla det "bättre". Sover och sover och sover och har fortfarande väldigt ont. Hur som helst...

Daniels vab dagar har varit värda otroligt mycket. Hade han inte varit hemma så hade jag fan inte klarat mig heller..

Idag är han därimot tillbaka på jobbet. Skönt för honom kanske, men jag har allt liiite panik över hur jag ska fixa allting själv. Jag sover ju fortfarande mer än vad jag är vaken! Sonen är fortfarande hemma, för hur mycket jag än vill så KAN jag inte få honom till dagis. Det är nog jobbigt att bara flytta sig från sängen till soffan. Dottern är förresten hos sin mormor sen i söndags och kommer hem i eftermiddag.

Tack och lov så verkar min lilla, annars lite vilda och trotsiga, 3 åring ha förstått hur trött mammsen är, så han har snällt parkerat tsm med mig i soffan. Bäddat ner sig bakom mina ben med fjärrkontrollen och endast klivit upp för att med jämna mellanrum  hämta en frukt eller så. 

Idag har jag TÄNKT att vi ska vila lite till (så länge han orkar vara stilla). Sen går vi ut! Parkerar mig på altanen i en solstol eller så, så kan han och hans syster när hon kommer hem springa omkring bäst dom vill en stund.

Konstigt att man känner sig som världens sämsta förälder ibland?!

OM någon ork infinner sig så ska vi fixa lite med planten också. Trots att vi var väldigt sent ute så har det ändå blivit en del..

Efter vår lilla tripp ner till brasan i lördagskväll ångrade jag djuuupt att vi ens gick utanför dörren. Usch vad dålig jag vart!

Natten var värre än den innan hade varit. Värken var outhärdlig trots ordentliga smärtstillande. Dom tog inte alls på värken utan gjorde mig bara lite berusad och tog ner febern lite.

Vaknade till vid 4 på söndag morgonen och det kändes precis som att jag var på väg att bli bättre. Nästa gång jag vaknade till, vid 5, kändes det ännu bättre. Så jag kunde äntligen slappna av en stund och somnade därför om. Nån timme senare vaknade jag igen.. Panik! Halsen hade svullnat upp så jag fick knappt någon luft alls så länge jag låg ner och värken ska vi inte tala om. Kändes undefär som att jag hade benhinneinflammation lite överallt och musklerna var stenhårda.

Övervägde en stund att ringa efter en ambulans. Men tog beslutet att vi skulle åka in själva.

Så upp igen på akuten. Behövde bara vänta nån timme innan det var min tur att komma in. Och det enda som hände sen var att läkaren mer än dubblade min dos med smärtstillande, från 3 tabletter om dan, till 8 (!!!!) och dessutom skulle jag komplettera med en till sort.

Sagt och gjort, jag tog mängden piller han ordinerat en gång. Och hela världen kändes helt plötsligt väldigt mycket lättare att stå ut med. Vi for därför och tog en pizza eftersom jag inte hade ätit på, vem vet när.. På pizzerian vart allt väldigt roligt (inget fel med att ha roligt?!) men sen började jag må illa lite till och från också.

Vi oss i bilen och for hemåt. Pendlade mellan illamående, fnittrande och sovande hela vägen hem. Parkerade mig sedan i en solstol ute, pälsade på mig med filtar. Mådde efter en stund ännu mer illa (som när man har druckit på tok för mycket sprit!) och tillslut fanns det inget annat att göra än att gå och kräkas. Sen jävlar har här kräkts! Så fort jag försökte dricka så kom det upp. Så fort jag rörde mig så var det kört.. Kunde inte sätta mig upp efter att ha legat ner en stund utan att kräkas. Inte lägga mig ner från sittande heller för den delen..

Parkerade mig i soffan tillslut och kände mig helt borta. Halvsov och drömde massa konstigt samtidigt som jag hörde vad som hände på tv:n i bakgrunden.. Deckade ordentligt lite då och då, kräktes, var borta en stund till, kräktes, höll på att svimma när jag rörde på mig, kräktes... Ja ni förstår säkert...

Senare på kvällen orkade jag inte mer. Daniel rinde sjukvärdsupplysningen som talade om för honom att mina "ordinerade" doser med smärtstillande var alldeles för hög. En överdos! Mina symptom skulle snart försvinna, bara vi stod ut en stund till.. Det jävligaste är att jag aldrig ens tog det jag skulle komplettera med..

Idag har jag fortfarande fruktansvärt ont och jag försöker stå ut så gott det går utan smärtstillande. Bara ipren slinker ner här nu.

Daniel mitt finaste hjärta är hemma och vabar med sonen som har varit sjuk till och från sen förra fredagen. Han får köra lite vam samtidigt (vam = vård av mamma) då jag knappt kan hämta vatten till mig själv.

Bara att sätta sig här och skriva var det jobbigaste jag gjort på länge så nu vet jag en som kommer somna som en klubbad om en liten stund...

Det hela började igår eftermiddag. Jag hade min fina Mina här på besök och blev, helt utan förvarning så jädra trött och frös som en gnu. Låg ute i solen, i en solstol, två stora tjocka fällar under rumpen, tjocksockar, storkoftan och två filtar.. Hackade tänder ändå!

Sen under kvällen så steg febern, ordentligt också! Låg i soffan och snarkade halva kvällen, under duntäcket och med Daniel som höll om mig för att jag skulle frysa lite mindre.

Natten blev HEMSK! Sov knappt något alls.. HÖG feber och värk överallt.

På morgonen fortsatte det likadant. Har sen igår prövat alla smärtstillande och febernedsättande som vi hade hemma. Ett piller i timmen ungefär.. Men febern gick bara ner nån grad för att efter en halvtimme gå upp igen.

Så under förmiddagen fick jag nog. Jag var tvungen att komma till ett sjukhus.

Ringde sjukvårdsupplysningen (som man tydligen måste innan man dimper in hon akuten med den här typen av problem) fick en tid då dom skulle ringa upp mig och passade på att hoppa in i duschen medans jag väntada.

SWOOAM SWOOAM sa det i mina öron och jag kände att jag var nära att tuppa av. Så jag satte mig på golvet där i duschen. Men svimningskänslorna blev bara värre och värre och tillslut måste jag ha svimmat för jag vaknade upp med huvudet vilandes mot tvättmaskinen (vi har bara draperier och tvättmaskinen står precis breve duschen).

Väntade och väntade på det där samtalet från sjukvårdsupplysningen. Men telefonen var tyst!

Har aldrig tidigare varit så här sjuk så fick lite panik en stund och ringde 112 ist.

Fick prata med en jättegullig manlig sköterska som ville att jag skulle åka ambulans. Men Daniel stod redan i startgroparna för att köra upp mig till akuten så vi for själva. I bilen på vägen upp ringde dom från sjukvårdsupplysningen. Nästan 1½ timme senare än vad som lovats. Kärringen bad inte ens om ursäkt för missen när jag berättade hur dålig jag var och att sos tom tänkte skicka in mig i en ambulans. Jävligt dålig stil! Nog om det..

Sen hann vi bara komma in på akuten och medans vi skulle anmäla oss i receptionen vart jag svimmfärdig igen. Så la mig ner på golvet där i receptionen och måste ha tuppat av i några sekunder för jag minns bara att jag öppnade ögonen och såg Daniel sittandes på huk breve mig och strök mig över kinden.

Sen gick det lite snabbare än vad man är van vid på akuten. Dom kom och hämtade mig med en rullsäng och skjutsade in mig i ett rum där jag inte behövde ligga länge innan dom kom och tog prover och jag fick medicin.

Min snabbsänka var fruktansvärt hög. Högre än vad jag ens i min vildaste fantasi skulle kunnat tro att den faktiskt KUNDE vara!

Nu har jag fått penicillin och smärtstillande, man får ju som väldigt ont överallt när man har så här hög feber. Lite knäpp blir man av pillrena också.

Antingen superfnittrig, jättetrött, eller ledsen och arg :P

Hur som helst så ska jag bli frisk nu. Väldigt väldigt snart tänkte jag.

Just nu håller min underbara älskade Daniel på med käket. En redigt fin köttfärslimpa. Det är inte konstigt man blir bortskämd med maten :) Han är helt enkelt världens bästa på mat.. Min fina! :)

Sen tänkte vi trotsa min halvt medvetslösa kropp (och min mamma som förbjudit mig att göra annat än att ligga ner) och ta en kort prommis på ett par hundra meter, plocka med sittdon ifall jag skulle bli sugen på att inte kunna stå på benen, och bege oss mot majbrasan!

Får väl passa på att önska er en trevlig valborg också! :)

Har tagit på mig projektet "få nåt gjort åt den gigantiska, vildvuxna rabatten".

Har rensat orgäs i flera timmar (pust!) och har börjat med att gräva bort dom överväxta stenplattorna som en gång skulle ha försetällt en gång. Får se hur mycket av det som får leva vidare efter det här. Det är ju som alldeles för mycket gångar på ett och samma ställe..

När man gräver upp plattor som legat på marken i massor med år så finns där under också MASSOR med groteskt stora, slämmiga, ÄCKLIGA maskar! Måste va daggmaskar va?

Vad det än är så är det rysligt vidrigt! Har ropat på mina (tack gode!) väldigt duktiga och orädda barn så fort det dykt upp en sån där så dom fått rädda mig från mördarmaskarna och flyttat dom till ett annat ställe. En del slog min lille sadistson (3 år) ihjäl med trädgårdsspaden. Vi har också hittat tusenfotingar. Inte fullt lika farliga som maskarna, men inget som jag nånsin skulle ta på! Massor med spindlar i olika former och färger, sniglar (också fruktansvärda varelser!) och en och annan skalbagge. Om det inte var för att jag visste att grannens lilla barnbarn låg och sov i hammocken på deras altan så hade jag skrikit rakt ut många många gånger!

Nu har jag och barnen ätit middag så nu beger vi oss ut igen för att fortsätta med plattorna. Tur vi har dom små, som kan hjälpa sin fruktansvärt hariga mamma med rabatterna :) Puss på dom! <3

Igår tänkte geniet till minsann!

Den här påsken var en varm sådan. Väldigt varm! Ovanligt varm. Det har inte hänt många gånger att man vid påsk kan ligga ute i bikini, timme ut och timme in. Det har inte heller hänt många gånger att man på annandagen har badat fötterna i älven.

Men igår medan jag pratade med en av mina allra bästa vänner så slog det mig.. Det  är inte konstigt att den här påsken varit varmare än normalt. Den har ju för sjutton varit flera veckor senare än vad den brukar!

Taadaa, där har ni förklaringen! Smart va? ;D

Nog om det..

I vanliga fall är jag den som stressar mig igenom ALLT. Fast å andra sidan så är jag aldrig sen till något heller.

MEN, nu när vi har en hel egen trädgård (!!!) med massa rabatter och träd och buskar och.. ja! Så vill vi ändå ha en hel del MER växter (fast vi ska ta bort massor med träd på baksidan). Vi vill ha några nya rabatter också. Nog för att det finns en hel del riktigt fina rabatter här så vill vi ändå göra nåt eget av det hela också. Göra om lite i dom gamla och anlägga några nya.. 

Det jag försöker komma fram till är att vi skulle ha sått oss ett gäng egna blommor och sånt för att det sedan skulle få flytta ut i rabatterna. Men det tog tid att få tanken till handling. Igår kom fröna ner i jorden. IGÅR! Säkert alldeles för sent. Så nu är det bara att le stort som sjutton och hoppas på att det bli nånting ändå.

Så var det påsk igen. Vår första påsk i huset! :D

Det har gått ett halvår sen vi köpte huset nu.. Helt sjukt vad tiden går fort!

Idag väntar vi besök av min mamma, styvfar och lillebror. Den årliga äggjakten + middag står på schemat. Och som vanligt så får man prestationsångest.

Vi ha runder ALLA år varit hos mamma som har fixat med det här, gömt ägg och gjort kartor. Och hux flux så ligger allt på mig?!

Vilket blev spikat till idag så sent som igår kväll. SHIT!!

Jag som inte har hunnit ordna med nånting alls..

Barnen är hemma och hur lätt är det då att fixa med påskäggsgömmning och karttillverkning? Så gott som omöjligt skulle jag säga..

Ajja, bara att föröska gilla läget för att få ut det bästa av situationen.

Har åtminstone lyckats med att smyga ut för att gömma ägg till lillebror och barnen. Hoppar över det där med kartor. Vår tomt är ändå inte så stor och har inte allt för många gömställen så det får helt enkelt gå bra utan. Namnlappar sitter på äggen så är det någon som hittar "fel" så får som lämna det där utan att skvallra för dom andra.

Sen helgen då...

På lördag blir det PARTY! :D

Vi blir ett gäng glada, vårkänslostinna och vackra människor som samlas på vår altan (om vädret håller) för att festa in sommaren.

Grillat, drinkar, sång, galenskap och dans tills man helt enkelt inte orkar mer.. Helt enkelt - helt underbart!

Behöver jag säga att jag längtar?

GLAD PÅSK!