Har vart sjukt opepp de senaste dagarna. Kan ha att göra med en sjuhelsikes pms.

Men det är inte direkt upplyftande att bara sitta på arslet heller.

Slutade på tidningen i fredags för att övergå till att enbart frilansa. Blev uppbokad för jobb både fredag kväll, lördag kväll och söndag. Sen dess har jag gjort så mycket som ingenting.

I går var ingen bra dag alls. Var ett riktigt hormonmonster från den sekunden jag öppnade ögonen på morgonen till jag somnade på kvällen.

Idag vaknade jag och ville bara somna om igen, eller grina. Antingen eller.

Jag saknar att ha något att gå till varje dag.

Förstår inte hur i hela friden man kunnat sitta hemma utan att krypa ur skinnet tidigare? Fy fan..

För någon timme sen träffade tristessen mig som ett hårt jävla slag i huvudet. Är inne på dag nummer fyra i hemmavarandet och hade inga jobbpass inbokade förns på söndag kväll. Började längta enormt mycket efter Daniel som jobbar. Kände mig dessutom avundjuk på honom, som är den i familjen som har fasta arbetstider. Som inte behöver sitta och vänta på att bli uppbokad.

Sen blev jag överöst av skam i stället.

Klart som fan att jag inte kan va avis på honom! Vafan tänker man med liksom?

Dessutom gillar jag faktiskt att frilansa. Även fast det blir mest helger.

Skickade iväg ett sms till Daniel. Sa att jag längtar efter honom.

Typ tre sekunder senare fick jag frågan om jag kan tänkas jobba på lördag också.

SJÄLVKLART! Underbara jobbet. Det finns inget jag vill mer. 

Blev genast lite gladare. Men känslan av att vara ruskigt opepp kom tillbaka ganska snabbt. Det är ju inte förns på lördag!

En hel dag kvar emellan. En dag då man bara kommer ligga i soffan och tycka synd om sig själv i stället för att göra något vettigt. Hur ska jag stå ut?!

Som om det inte vore nog så är det höst. Som fan vad höst det är!

Det blir kallare och mörkare och i takt med att träden tappar sina löv så blir jag mer och mer grinig för varje dag som går.

Höstdepression skulle jag gissa på då det blir så här vid ungefär samma tid varje år. Bara snön kommer och det blir lite ljusare igen så brukar det ordna till sig av sig själv.

Behöver jag säga att jag saknar sommaren och nästan har börjat räkna ner till nästa års sommar redan?

Bilden är från i somras (jag har nåt skräp i pannan?). Vi tog en liten promenad uppför skuleberget. Det var varmt som fan och solen stekte på fint mellan varven, men oouf vad skönt det var.

Min lilla (då 3-årige) pojke var med. Han gick själv uppför hela berget. Sen tog vi slalombacken ner innan vi tog vägen mellan backen och ,där var vi hade parkerat bilen, tillbaka. Det blev en 4 timmars promenad och pojkvasken gick nästan hela vägen själv. Det var de sista 500 metrarna som småbenen strejkade och han fick åka på Daniels axlar istället. Sedan sov han gott i bilen på vägen hem. Lilla barn. Ibland blir man bra stolt.

Drömmer mig tillbaka, till varmare tider, solbränna, en drink i solen.

Till grillfester, härliga utflykter, pussas på en filt och till ett bättre humör..

Opepp ! ! !