Idag är en dag som jag mycket sent kommer att glömma.

Jag kommer minnas den här dagen som "dagen då jag riskerade livet för en bild"!

Så här var det:

Jag och fotografen gav oss ut för att hitta den perfekta platsen för att ta en bild.

Ni som är härifrån känner igen er i platserna vi var på, ni andra får helt enkelt tänka själva!

Först åkte vi till Skanskas grustag där vi parkerade och där det talades om för oss att det var älgjakt och att vi nog borde ha varselvästar på oss, svidade om till varselväst (jag tog den enda vi hade, fotografen fick va utan), GIGANTISKA gummistövlar i minst storlek 45 (mot mina 38 blir det typ en decimeters skillnad) och gav oss rätt ut i skogen. Vi gick och gick och gick och när vi väl var framme där vi tänkte att vi skulle kunna vara så fick vi svälja stoltheten och vända om istället. Vi var på helt fel ställe.

Vi traskade hela vägen tillbaka till bilen, först genom skogen igen och sedan genom världens lera på Skanska. Värre än så här kunde det väl inte bli?

HUH!

Istället for vi och parkerade bilen i en parkeringsficka efter vägen i Ödskurvorna.

Vi skulle uppåt (Nån som börjar förstå vart det här är på väg?)

Så vi klev ur, fortfarande i alldels för stora stölvar, och begav oss mot bergväggen. Vi siktade in oss på en stig, eller snarare en rutschkana (stavning?) efter väggen som vi trodde att vi skulle komma upp via. Det gick inte!

Den var storhal så vi beslöt oss för att ta den svåra vägen istället. Rakt upp. Där fanns det ju ända vissa "fästen" som sprickor i bergväggen och så..

Uppåt det bar och efter en bra stunds klättrande var vi uppe. Pustade ut, tog den där bilden och samlade oss för en minst lika krävande utförsklättring tillbaka till bilen. Fan va vi tyckte att vi var duktiga!

Fotografen gick först och hade bara precis hunnit börja på sin färd ner. Han satte handen mot marken och... OCH... Och bara en LITEN bit från hans hand kom en ORM fram i attackposition. Jag skrek ORM!!!! samtidigt gav den ifrån sig ett HÖGT väsande ljud. Fotografen tog ett ordentligt skutt ifrån platsen samtidigt som jag nästan slängde mig åt det motsatta hållet (uppåt alltså).

Jag började skaka och var bara sekundrar från att börja böla. Föreslog för kollegan längre ner att vi kanske skulle ringa räddningstjänsten så dom kunde komma och bära ner oss (mest mig). Jag ville då INTE bli uppäten av en orm på Ödsberget. Inte dö av att ramla ner heller för den delen!

Jag kunde knappt röra mig ur fläcken och det tog en bra stund innan jag (efter en hel del peppande från kollegan) tog lite mod till mig och gick några meter.

Sedan gick det fort utför berget. Kollegan gick först och jag kom väldigt fort efter. Så fort att jag vid ett tillfälle råkade putta till honom lite vid en klibbavsats när jag inte fick stopp tillräckligt fort. (Ni vet som hyenorna i lejonkungen typ). Tack och lov så gick det bra. Det var bara hans ryggsäck som jag krockat lite med. Han märkte knappt någonting :)

Rutschkanan (stavning igen?) där vi först försökt gå upp, men minnlyckats, fick bli sista snutten av vägen ner.

Tack och lov för de stora gummistölvarna, det gled bra på dem!

Väl nere gick det upp för mig att jag först överlevt en ormattack (typ) och sedan klättrat i berg, både upp och ner, utan att halka på mossan och slå ihjäl mig.

Och allt detta för EN bilds skull och dessutom med feber..

En tapperhetsmedalj hade varit på sin plats. Faktiskt!

Ett diplom till mig och kollegan för "veckans insats" åtminstone.