Sent igår kväll kom vi hem efter att Daniel pickat upp mig på tågstationen i Sundsvall.

Jag har haft några riktigt braiga dagar tillsammans med storebror R1. Passade också på att träffa storebror J en snabb sväng. Det är nu 1½ år sedan sen jag såg dom båda och jag grips varje gång av någon sorts sorg..

Här bor jag, där bor dom. 80 mil bilväg imellan.

Storebror J har jag endast sett nu 2 ggr på 14-15 år eller vad det är..

Samtidigt som att man är grymt glad för att man hittat tillbaka till varann i vuxen ålder så svider det..   

Vi hade kunnat haft en relation som vilka andra syskon som helst. Men icke..

Som sagt, att man kan finna varandra som vuxna. Så som vi har gjort.

Helt otroligt!

R1 och jag är så otroligt jävla lika. Det är som om vi alltid skulle ha känt varann..

20 år missade vi, han och jag.. 20 år! ...PAIN!!!

Försöker att inte misströsta, men det är svårt..

Hur som helst, vi har haft det bra. Lika bra som alltid!

Men nu är jag hemma igen. Liiite jobbigt!

Jag har längtat hem lite hela tiden jag har varit borta, hemkär som jag är.

Men när det väl är dags att åka. Hjärtat skriker efter Daniel och barnen, men en viss del av mig skulle göra allt för att få stanna, lite lite till..

Tågresan hem var jobbig. Många tårar blev det där ett tag och folk måste ha funderat..

Men ingen av dom ska nånsin behöva se mig igen så jag kan gott bju på att skämma ut mig lite.

När jag klivit av tåget i Sundsvall, passerat spåren och när jag närmade mig vänthallen så stog han där. Min finaste älskade Daniel! Kände direkt hur mycket jag saknat honom. Min bättre hälft, min livskamrat.

Vi åkte hem och jag somnade underbart gott i hans famn.

Borta bra, men hemma hos Daniel kommer det alltid att vara bäst!