..Men ooh så underbart skönt att ha något att förskjuta tankarna med!

Dessutom stötte jag på en person som jag inte träffat på länge. En av mina kollegor från tidningen var på besök på företaget och jag ville nästan börja gråta när jag såg honom. Jag saknar dem så himla mycket.

Fick jobberbjudanden under kommande helgen, men jag avstår nog helst från att jobba nån helg nu. Jag behöver vara Emelie, vara ledig, roa mig, skratta och hänga med lite underbaringar. Det har helt enkelt vart för mycket jobbigheter det senaste.

Förutom nya däck, bilstolar och sånt där som man vanligtvis har i en bil, så blev jag, i och med branden, av med en liten del av kamerautrustningen. Den skiter jag iofs i. Men så igår kom jag på att sonen hade ett ombyte med kläder i handskfacket. Då blev det jobbigt. Hans kläder är ju som en förlängnig av honom. Det kändes..

Att hans små kläder låg där. Att de brann upp. Slukades av elden precis som allt annat som kom i dess väg.

Fick en känsla av att de inte borde kunna ha brunnit upp. Kunde inte förstå hur de ens kunde fatta eld. Som om de varit plåtbeklädda eller nåt. De hade säkert legat där sen i somras och blivit nån storlek för liten. Men ändå..

Jag talade inte om det för honom. Han tyckte det var nog jobbigt med bilstolarna som inte längre finns kvar.

Det som hänt är fortfarande tungt. Jag kan ännu inte blunda utan att höra dottern ropa eller se elden framför mig.

När minnesbilderna spelas upp för mig återupplever jag den där första chocken. Gång på gång. Och inte blir den svagare heller.

Min kropp verkar minnas hur det kändes att vara så där riktigt jävla rädd..