Igår var vi med om en traumatisk upplevelse och idag väljer jag att skriva om den. Tror att skriva kan hjälpa något mot det konstanta trycket man känner över bröstet. 

Klockan 05.00 på fredag ringde min väckarklocka. Som så många andra mornar sträckte jag mig bara fram till den och tryckte på snoozknappen. En rörelse man kan utan att ens egentligen behöva vakna. De där tio minuterna extra brukar vara bland det bästa som finns. Så blev det inte.

Några få minuter efter min snooztryckning hör jag att min dotter har klivit upp. Det händer inte ofta att hon vaknar själv vid den här tiden. Mycket märligt, var min tanke, hon är säkert bara kissnödig. Sekunderna därpå hör jag hur hon ökar tempot på stegen, nästan springer, och sedan rycker upp dörren till vårt sovrum..

Med hjärtskärande panik i rösten ropar hon till oss att bilen brinner.

Min första, något yrvakna tanke var att hon måste ha sett fel. Det måste vara en traktor som av någon anledning är här utanför. En sån där med orange saftblandare på taket. Det måste vara vad hon har sett. MÅSTE!

I samma sekund kastar sig Daniel ur sängen. Studsar ur sängen, eller kanske flyger han? Jag vet inte..

Hans reaktion satte även fart på mig. Jag slängde mig ur sängen, ryckte tag i mobilen och slog med darrande fingrar larmnumret. Det där numret som man kan så väl, men som ändå inte riktigt finns tillgängligt när man behöver använda det. Var det 211? ..121? ...NEJ 112!!!

I andra änden svarar en kvinna som inte hinner tala om att det är SOS-alarm jag kommit till innan jag har talat om att vår bil brinner och lämnat ifrån mig vår gatuadress. 

Samtidigt lämnar jag sovrummet, går fram till balkongdörren och mycket rikrigt. Där står bilen, höga lågor flammar upp ur motorutrymmet. Är det nu vi ska springa ut med våra två brandsläckare, tänker jag och inser att vi skulle vara chanslösa mot en kraftigt brinnande bil. 

Kvinnan på SOS frågar hur bilen står parkerad och jag svarar att den står på vår gård. Var på gården, vill hon veta. Jaa på parkeringen så klart, utanför bron. HUR långt ifrån bron, undrar hon. Typ en meter, max två. Hon vill då veta vilka fler vägar vi har att ta oss ut igenom om det skulle behövas. Då insåg jag.. Vi har bara en väg ut. Och den blockeras av bilen. Bilen som jag står och ser på medan elden snabbt sprids till kupén!

Samtidigt spelas olika scener upp framför ögonen på mig. Jag börjar tro att bilen kommer att explodera, så där som de gör i actionfilmerna. Jag frågar SOS-kvinnan hur lång tid det tar innan det smäller, OM det smäller, och hon försäkrar mig om att det inte kommer hända. Jag litar ändå inte riktigt på henne och ser därför till att hela familjen förflyttar sig till dotterns rum, så långt bort från bilen som möjligt.

Då talar hon om för mig att grannar har börjat ringa in och att brandkåren är på väg och var de befinner sig. Vi avslutar samtalet. Nu skulle vi få hjälp.

När jag lagt på inser jag att vi inte kommer ta oss till jobbet. Min första tanke är att jag måste ringa L. L som är ansvarig på min avdelning på jobbet. Jag slår hans nummer och efter några signaler svarar han. Helt hysterisk, gråtande och nästan skrikande talar jag om att jag inte kommer till jobbet för vår bil.. Bil.. BILEN STÅR OCH BRINNER!  Vi har nu förflyttat oss till vårt sovrum igen. Därifrån kan vi se blåljusen blinka på håll. Hjälpen är på väg. Faran är snart över. Så ser vi, precis innan vår infart, hur de svänger av ÅT FEL HÅLL! De kör runt på andra sidan huset, på helt fel gata. Snabbt avslutar jag samtalet med L och ringer tillbaka till SOS och skriker att DE ÄR PÅ FEL GATA! Då ser jag klockan, 05.12 FAN! L låg ju och sov när jag ringde!!!

Samtidigt ser vi hur en brandman har klivit ur bilen och börjat gå över vår gård. Han pratar i sin radio och brandbilarna backar tillbaka. Snart ser vi dem på rätt sida av huset. Jag gråter, dottern gråter, sonen som nu även han är vaken står, hålögt, och stirrar på bilen. Daniel är, som alltid, den tryggaste männika jag vet. Vi säger inte mycket. 

Vi står vid balkongdörren och ser på hur slangar rullas ut och hur släckningsarbetet påbörjas. Jag känner ett enormt behov av tröst. En tröst man bara kan få ifrån en mor. Mamma. Jag måste prata med mamma! Bara hon kan hjälpa mig nu.. Sedan finns hon i mitt öra under en stor del av släckningsarbetet. Hon får mig att samla mig. Att komma till sans. Att ta mod till mig. Det där modet som krävs för att först hålla sig själv upprätt och för att sedan se till att barnen klarar chocken.

När bilen var släckt tog vi på oss och barnen ytterkläderna och gick ut. De måste se, de måste se att det är bra nu. Det brinner inte mera, tänkte jag. Väl ute pratar vi lite med brandmännen och även polisen har kommit. En av dem är väldigt bra att ha att göra med. Han pratar med barnen. Låter dem känna på batongen och kolla på ficklampan. Det får dem att lugna sig en aning. Dotter får lämna uppgifter om händelsen. Det låter ungefär så här:

Hon berättade att hon hade vaknat till av något hon tyckte lät som raketer utanför. Hon gick upp för att se vad det var och när hon kom till balkongdörren hade hon sett elden. Hon väckte oss, och resten av händelseförloppet har jag redan berättat om..

Brandkåren far, poliserna far och vi masar oss in i köket. Gör frukost. Försöker äta. Det går nästan inte. Jag får inte i mig något alls. Daniel ringer försäkringsbolaget som ordnar med bärgning. Den skulle komma kring 7. Strax innan 7 tyckte jag att det var dags att vakna. Jag orkar inte drömma mer.

Hallå, VAKNA! ..Men nähä..? Vaken? ...Drömmer jag inte? Joo.. Eller? Men... Jag drömmer inte. Ingen av oss drömmer. Det här händer verkligen! Hur i helv...?! Jag inser att jag kanske borde ta kameran och gå ut och dokumentera. Det är fortfarande väldigt mörkt ute så jag ställer kameran på auto och går ut och bränner av några bilder. Under själva plåtningen reager jag inte över hur bilen ser ut. Men sen, när jag kommit in och satt in minneskortet i datorn, när jag ser insidan, då går min kropp in i en konstig dimma. Jag drabbas av chock.

På bilderna syns ingenting av det som en gång varit inredningen. Sätet, där jag på mornarna suttit och gonat mig i stjärtvärmen och slumrat på väg till jobbet, är borta. Allt är borta. Minnesbilder spelas upp framför ögonen på mig. Hur den såg ut innan. Innan det ofattbara. Det knyter sig i bröstet. Jag får svårt att andas.

Bärgaren kommer, bränsletanken går sönder och en halv tank bensin rinner under lastningen ut på gården. Så åker han. Med bilen. Med vår bil!!!

Sekunden senare ser jag hur gården ser ut. Det hade blåst lite. Andra sidan parkeringen är täckt av sot och askflagor. Det blåste.. HELVETE DET BLÅSTE! Det hade lika gärna kunnat blåsa åt det motsamma hållet. Mot HUSET! Tankarna börjar snurra ordentligt. Dottern vaknade i tid, innan bilen var övertänd och vi fick hjälp fort. Men OM hon inte hade vaknat, OM vinden hade legat på åt andra hållet. Hade vi varit borta allihop nu då? Risken fanns. Det var inte långt mellan den brinnande bilen, med stora lågor, och huset. Drygt en meter.. Hjärtat gick bokstavligt i 1000 bitar.

Ju mer tiden gick, desto djupare in i chocken kom jag. Daniel fixade det bra. Han pratade med försäkringsbolaget och fick beskedet att ingen hyrbil skulle komma. Bara några timmar efter att bilen fursvunnit började han leta efter en annan bil. Min duktiga man! Vi måste ju trots allt, hur jobbigt allt än är, ha en bil. Han hittade en och tidigt på eftermiddagen tittade vi på en "ny" Saab och senare under kvällen gjordes det affär.

Inte alls lika fin, inte alls lika bra, men den duger.

När vi har fått tillfälle att lägga ner lite hjärta och själ i den så kommer den också att vara fin. Tillräckligt fin iaf.

Nu har jag nästan släppt sorgen över bilen. Det var bara en bil. Vi klarade oss för vi hade turen på vår sida. Vädret var med oss och hjälpen fanns bara några få minuter bort. Det tunga är upplevelsen. Det hade varit lika jobbigt med en gammvolvo. Rädslan, chocken, paniken i dotterns röst har satt sina spår djupt där inne. Så fort jag blinkar hör jag hennes lilla röst som ropar på oss, strax därpå ser jag framför mig en flashbild av den brinnande bilen.

Händelsen spelas gång på gång upp i mitt minne. Jag vet inte längre hur jag ska göra för att skjuta tankar ifrån mig. En förmåga som jag haft i hela mitt liv. En skyddsmekanism i min hjärna, fungerar inte längre...

I somras ställde jag upp Daniel i gubbkepsen och nybrillorna för att posa med bilen. Vädret var underbart, Daniel var sötare än fan själv och bilen.. Bilen!

Nu finns ingenting kvar längre. Ett tomt plåtskal med bortbränd lack. Jag mår så jävla illa... Finaste Saaben, R.I.P