Förödmjukelsen var total.. Aldrig tidigare hade jag blivit så förolämpad.

Jag började (omevetet, i sömnen) att fundera över hur man lättast skadade någon, rktigt jävla mycket, på enklast möjliga sätt och utan att åka dit. Jag vaknade upp och yrvaken undrade jag om min underbara hade köpt det där basebollträt som han stod och fingrade på, eller om han lät bli. Insåg ganska snabbt att han låtit bli.

Kunde inte låta bli att bli lite besviken samtdigt som jag tyckte att det kanske var tur. 

När jag vaknat upp riktigt skämdes jag lite. Jag skulle aldrig kunna skada en annan människa så. Blev lite rädd. Ilska och besvikelse kan uppenbarligen förblinda..

Det är nu man ska vara tacksam för dom man har.. 

Igår åkte jag med Daniel när han skulle till jobbet. Hoppade av i Birsta, satte mig på ikea med en gratiskaffe (dom bjuder på kaffe innan 10) och försökte dränka mina sorger lite. Det gick inte för dom kunde simma dom jävlarna!

Utökade min garderob med bland annat en klänning till midsommar, jättefin! Tog en runda inne på ikea också sen. Det gick inte.. Sorgen slog sig ner på mina axlar och där satt den kvar resten av eftermiddagen. Grät en skvätt och tog en lång promenad med tunga påsar ner till Daniels jobb där jag parkerade i bilen. Somnade, och efter nån timme hade han slutat.. 

Gråter mest hela tiden nu känns det som. För en gångs skull kan jag med 500% säkerhet åtminstone säga att jag inte gjorde något fel.

För mig är den här människan inte längre värd mer än ett jävla pungbråck..

Det DU säger och det katten skiter ska jag hädanefter lägga i en och samma låda!

Hold your head up high, and this pain will die.

Somehow somewhere just try..