Så har den allra sista semesterdagen passerat. Fyra långa veckor har gått och jag saknar verkligen att jobba. Min kropp behöver det. Min hjärna behöver det. Annars blire bara pannkaka. 

Vi startade semestern med en sju helsikes personalfest fredagen den 29:e Juni. Har nog aldrig varit så bakis som efter den där festen. När jag vaknade på måndagen tänkte jag Det kan inte vara sant!!! Jag var fortfarande "sjuk" efter festligheterna.

Samma kväll blev jag jätteförkyld. Hostade och snörvlade i en vecka. Sen kom febern som ett brev på posten. Fick tom sjukskriva mig under hela min andra semestervecka. Till helgen där mådde jag lite bättre så vi drog iväg på en tältsemester till Dalarna. Emil var med, så klart. Vad vore en tältsemester utan Emil?

Natt nummer ett och två gick bra. Men efter tredje natten hade min förkylning, med tillhörande feber, tagit om.

Åkte hem och snörvlade resten av den veckan med. Apkul, verkligen.

Sen i lördags blev det bröllopsfest. Mycket trevligt!

På tisdag började bilen att ryka väldigt underligt när vi svängde ut från en affär. Vi stängde av och nästa gång vi startade så var röken borta. Men min hjärna (som det iofs spökar i) hann transportera mig tillbaka till den där morgonen i februari. Då vi vaknade till bilen som stod i lågor. Panik, ångest och allt möjligt hann gå igenom mig inom loppet av några sekunder. Hemska känsla. Hemska hjärna.

Sen hade vi suttit och spanat på vädret efter en mulen dag att spendera i Sundsvall för presentshopping inför sonens födelsedag nästa vecka. Onsdagen skulle, enligt min apdåliga väder-app, bli sämre. Då skulle vi åka (Onsdagen blev typ varmaste dagen på hela sommaren).

Brummade iväg. Lämnade barnen hos deras mormor och när vi skulle åka vidare därifrån blev det samma jävla skitmoln, när vi startade bilen, som dagen innan.

Blev en sväng till styvfar som är bilmekaniker och det visade sig vara turbon som var väldigt nära döden. FÖRBANNAT! Satans gammbilar. Nu kommer vi aldrig kunna sälja saaben.

Det blev alldeles för mycket pengar utlagda på en bil som egentligen är alldeles för gammal. Men nu står han hur som helst på verkstan igen.

Vi har som vanligt turen på vår sida. Inte.

Denna allra sista semesterkväll spenderades på andra sidan viken, hos fina vänner. Lite vin/öl för oss vuxna och lek för barnen. När klockan började bli läggdags gick jag och barnen hem. Daniel lämnade jag kvar. Så jag fick ta hand om köket lite. Mest för att kunna poppa min egen musik, som Daniel inte är fullt lika förtjust i som jag. Och sjunga, eller yla, i diskborsten. Typ.

Trots allt mår jag bra nu!