Idag tog vi oss en skön liten promenad i det fina höstvädret. Tog svängen förbi huset. Ingen var där så vi gick upp på gården. Huset är ju så gott som vårt så dom nuvarande ägarna skulle nog inte misstycka. Ingen bor ju där ändå! Det är så fint där, naturtomt med små berg som sticker upp lite överallt, massor med rabatter och bärbuskar och fruktträd. Det är nära till grannar men det ligger ändå så bra till att det ändå känns avskilt. Vi stog bara och kände. Njöt i höstsolen, funderade lite över hur vi ska göra med gården. Lite buskar skulle behöva komma bort och några av alla miljoner (okej, överdrift!!) fruktträd skulle också kunna tas bort. Men det är så fint! (Har vi sagt det tidigare tro?) Och det känns fortfarande lite overkligt att VI faktiskt ska bo där snart.

Sen kan vi förstå att folk funderar över hur vi kunde falla så hopplöst pladask för den här gamla kåken.. Så, så här var det: Vi har bägge varit sugna på hus under en längre period. Så när vi skaffade 3:an här i stan så sa vi båda två att "det här får vara sista anhalten innan hus". Hyreshuset ligger ändå väldigt bra till med nära till naturen och med en rätt stor tomt som man inte delar med allt för många, samtidigt som det bara är 10 (kanske 15) minuters promenadväg från stan, så här hade vi egentligen kunnat stå ut ett tag. Men så en dag satt Daniel på jobbet och bläddrade runt bland husen på blocke och lyckades hamna på ett hus. Skickade länken till mig och vi bokade en visning. På bilderna såg allt så idylliskt ut, ett litet rött trähus med vita knutar i gammal stil. Precis som vi tänkt oss att "vårt" hus skulle se ut. Vi for dit, gick en vända på gården i väntan på ägarna och oj vad besvikan vi blev. Det var inte alls som vi tänkt oss. Sen kom ägarna och vi gick in. Så fort vi klivit innanför ytterdörren ville jag bara börja gråta. Det här var verkligen INGET för oss! Vi hade behövt bygga om precis hela huset för att få det som vi vill ha det. Lite besvikna satte vi oss i bilen och åkte hem. Stoppade barnen i säng och satte oss vid datorn för att bläddra runt lite på hemnet. Så fanns det bara där. En typ av hus som vi egentligen inte ägnat en tanke åt innan. Vi kikade lite på bilderna och insåg rätt snart att om allt stämde överens med bilderna skulle det finnas en himla potential i huset. Vi bokade visning... Så for vi dit. Vi träffade dom båda mäklarna utanför huset, tog på skoskydden och gick in. Vi gick en runda tillsammans med mäklarna, fick lite information, hörde vad dom sa men jag tror inte att någon av oss direkt lyssnade. Efter ett tag blev vi lämnade ensamma för en runda till. Vi tittade på varandra efter en stund, log lite grann bägge två och insåg ganska snart att vi nog kände samma sak. Vi hade redan börjat fundera över hur man skulle kunna renovera övervåningen.Allt kändes rätt redan från första början. Bara känslan vi fick när vi klev innanför dörren första gången gjorde att vi direkt kände oss som hemma. Vi bestämde oss för att komma och kika en gång till, tillsammans med lite kunnigare folk. Sen for vi därifrån med varsitt stort smile på läpparna. Nästa visning visade sig bli minst lika bra som den första. Efter några bankmöten och många timmars övervägande fram och tillbaka hade vi bestämt oss. Huset skulle bli vårt!